Introduktion ”Hej här är jag, kommer du ihåg mig från igår?”- när materialen får tid

Idag är allra första dagen på min semester men du läser inte detta förrän den är över. Blogginlägget publicerar lagom till första veckan och allt det arbete vi gör då med introduktioner för nya och gamla barn och familjer. Men nu är det är början på juli och jag har under sista veckan på mitt arbete handlett pedagogerna i introduktionsmiljö och material inför hösten. De vill bjuda in till en förskola som förundrar barn och familjer och väcker nyfikenhet och intresse. En viktig önskan som de nu arbetar för genom att möblera, tänka, rensa och hitta en startpunkt. I allt detta kommer många frågor och tankar, vad ska vi bjuda in med, hur ska det se ut, i vilken ordning och vilken takt ska vi göra allt? De vill utveckla sina miljöer och har gått från välfyllda sådana med spår efter ett helt års arbete tillsammans i barngruppen till en miljö som ska funka för introduktion av en helt eller delvis nya barngrupp. Inför hösten byter några arbetslag, följer barn som byter barngrupper från yngre till äldre och möter nya platser att ta sig an. Pedagogerna har sett och hört om dignande miljöer som är fulla med erbjudanden. De har sett och hört om mängder av alternativ och rika, lockande miljöer. De funderar hur de ska kunna erbjuda liknande. Vi vill så väl, vi vill att barnen aldrig ska tröttna, att de ska få nya intressanta upplevelser hela tiden.

Vi vill likt magiker dra fram den ena överraskningen efter den andra och hålla barns engagemang vid liv. Vi matar på så mycket så att barnen inte vet var de ska vända sig och vi själva svettas och snor som värsta serveringspersonalen. Allt ska fram, allt ska ut allt ska med. Titta vad vi har! Se vad roligt det är här! 

Nej. Stopp, stopp, stopp…..nu backar vi. Nu ser vi på vad vi gör. Nu funderar vi en stund på vår tilltro till barns meningsskapande och vad hittar vi då? Vi behöver inte ösa material över barnen för att de ska få en meningsfull stund under introduktionen. Vi behöver erbjuda utvalda material med god kvalitet och på nya sätt från vad barnen kan ha upplevt förut. Vi behöver under introduktionen låta materialet få ta sin tid med barnen. Inte hasta från det ena till det andra. Hur ska barnen någonsin kunna fördjupa och bredda sina möten med materialen om vi ständigt är där och kastar om? Erbjud samma. Flera dagar i rad.

När vi introducerar något nytt material låter vi ofta inte materialet och barnen få tillräckligt med tid. Vi tror ofta att barnen tröttnar fastän de i själva verket kanske bara tar en paus.

Vi lägger en stor klump playdough på ljusbordet. Barnen provar, kletar och trycker, gör hål, rullar….Nästa gång tänker vi, vad ska vi göra nu? Gör samma igen säger jag. Vad händer nästa gång? Vi gör kanske samma igen en gång till, men sen? Gör samma igen säger jag. En gång till, en gång till….. Låt barnen få lov att fördjupa sig. Låt dem hitta nya sätt. Andra gången de gör kommer de säkert prova sina metoder från första gången, det de kommer ihåg, sen provar de varandras metoder. De hittar nya sätt, kombinerar och fördjupar. Gör igen. Låt varje litet steg med materialet dras ut. Det finns alltid tusen sätt att utveckla och fortsätta men vänta. Lita på barnen och materialets möjligheter att nå varandra. Att utvecklas tillsammans. Vi har alldeles för bråttom och vi klagar på att barnen tröttnar fort, det är ju för att vi också tröttnar fort. Vi matar på med nya ingångar i en takt som gör både oss och barnen stressade och som också förhindrar oss från att fördjupa oss i hur vi kan förstå materialet.

Under introduktionen för de allra yngsta barnen (1-2år) tror jag det är än viktigare att vi vågar vara långsamma, att vi vågar arbeta med det lilla och vara nära. Det kan kännas skrämmande att visa upp rum som verkar tomma för föräldrar men med tryggheten i varför vi har det som vi har det från början med de yngsta ger en professionell tyngd till våra val. Mer tomma rum med tydliga materialval ger en överblick, en tydlighet med vad man erbjuds att göra. Pedagogernas plats i rummen kan också vara avgörande. Att vi som pedagoger också har en fast plats, ett material där vi är under dagen. Vi blir också en del av tryggheten i rummet, Linda sitter vid leran, hon är där, Martin är vi kojan och Sara vid ballongerna. Vi springer inte omkring. Vi försöker röra oss så lite som möjligt. Vi ber också föräldrar sitta på golvet och röra sig lågt för att inte skapa så mycket rörelse. Vi låter miljö och material hitta ro och tid.

Dokumentationen kommer också ge miljön kodning och igenkänning och bli personlig för barn och familjer. Genom att dokumentära barnens undersökanden från ena dagen till den andra, sätta upp bilder på väggen vid materialet, på bordet, eller laminera för att kunna bära omkring gör att barnen redan från början introduceras i hur vi arbetar med att dokumentera och synliggöra det vi har gjort och tillsammans tänka vidare på det och utveckla det. Plus att de känner igen sig själva, sin familj och varandra.

Vi fyller inte bara miljön med vad som helst, vi fyller dem med oss, med våra spår. Det ger den en unik identitet av oss. 

Bilderna tar vi pedagoger eller tillsammans med barnen. Vi är också noggranna med att se hur barn och familjer reagerar på bilderna. Vad får finnas kvar? Är det något som inte får det?

Lyckas man hålla materialet och miljön kvar i flera dagar kan barn och föräldrar lära sig om material, deras möjligheter och veta vad som erbjuds nästa dag. Man kan längta efter ballongerna i det stora rummet, tänka att man ska fortsätta med leran eller krypa in i kojan och lysa med ficklamporna som man kanske inte vågade idag.  Materialet och miljöerna skapar också trygghet och tillit, hej här är jag säger leran, kommer du ihåg mig från igår? Genom att arbeta med estetiken, tänka på färger, former och hur vi erbjuder, mängden på erbjudandet och de kollektiva erbjudandet kan vi få en miljö som är minst lika intressant som en fulltecknad sådan.