Kollektiva processer innebär gemensamt ansvar

Processer är svåra grejer. Att lita till processen är ännu svårare. Vi vill gärna ha kontroll över vad som komma skall, hur saker ska landa och vilka vägar det ska ta (och VÄLDIGT gärna hur lång tid det får ta och när vi ska vara ”klara”). Det krävs stort mod att sätta igång processer och sedan backa för att låta de människor som finns i processen få sätta sina spår och avtryck, få påverka på riktigt. Visst kan vi med hjälp av vår makt som ledare tvinga fram linjära, reproducerande och förutsägbara svar men vad lär de oss egentligen och hur tar de vara på de människor som finns i dem? Inte förrän vi verkligen kan mötas får vi processer och lärande som är större än det vi själva kunde räknat ut från början, större än var och en av oss. Att upprepa vad någon annan har sagt kräver inte mycket egen tanke men att själv tillsammans med andra ta ansvar för att föra processen vidare ger betydligt större utveckling för varje person som deltar och för processen i sig. 

I förskolan kan vi prata om lärande och lärandeprocesser. Hur skapar vi som pedagoger möjligheter för barn att utvecklas och växa genom att undersöka, upptäcka, skapa hypoteser, vända och vrida, samarbeta och hitta nya/andra vägar? Har vi mod nog att låta barnen påverka det arbete vi tillsammans gör eller är vi fast vid att bara se till att de upprepar våra sanningar?

Att se lärandet som rhizomatiskt är inte att flyga som ett rö för vinden utan att vara nyfiken på hur saker, som för dig kanske inte helt självklart ser ut att hänga ihop faktiskt ändå gör det.

Det är lätt att styra andra för att få dem att göra som man vill. Särskilt för oss som är vuxna som sitter på makten och dessutom ofta är barnens förebilder. Hur ofta gör vi inte det i förskolan? Vi släpper helt bara in barnen där vi vet att de kommer svara på de sätt vi vill och om de inte gör det är vi snabba att korrigera. Hur noga lyssnar vi egentligen och vågar vi tro att barnen har saker att komma med som får lov att påverka processen? 

Att arbeta i en kollektiv process handlar inte bara om att leta efter dina egna trådar och nysta dem, utan också försöka förstå hur andra lägger till kunskap och erfarenhet som du inte hade kunnat se. När man som ledare vågar släppa in alla medskapare i en process blir resultatet mycket mer fördjupat och delaktighet mycket större än vad vi hade kunnat få till på egen hand. 

Så då har vi pratat om att leda kollektiva processer men att deltaga i kollektiva processer då? Jo, som deltagare (oavsett roll) måste du ju också se din egen del i processen, vad du bidrar med och hur du är medskapare. Processens riktig och innehåll beror på vad du lägger till, att du tar ansvar och delar med dig av dina tankar och ditt lärande. Här är också en del som generellt är svår för oss vuxna. Vi är vana att bli ledda och bli tillsagda vad vi ska göra. I en kollektiv process har vi ansvar för oss själva och vad vi bidrar med, vi behöver inte göra på samma sätt som andra men vi behöver bidra. När det handlar om oss som arbetar i förskola och är med i utvecklingsarbeten är det än större krav då vi är yrkesarbetande- professionella och har ett uppdrag som styr vad vi ska göra. Dessa krav har ju inte barnen som går i förskolan men de behöver ändå förstå sin del i en process, sina möjligheter och skyldigheter och det är vi vuxna som ska synliggöra dem och leda genom att föregå med gott exempel. 

I arbetslaget och i andra utvecklingsgrupper och nätverk gäller det därför att öva sig själv att som deltagare inte vara passiv. Ett aktivt deltagande innebär att man kommer förberedd, har läst det som ska läsas, gjort den dokumentation som ska göras, tagit med det material man behöver eller liknande för det bygger på att alla bidrar för att processen ska drivas vidare. Det innebär att man tar ansvar för det man själv kan göra och i förlängningen ber om hjälp med det man behöver. Det innebär också att man intresserar sig för andras tillägg, frågar och funderar tillsammans på olika sätt. Att arbeta på detta sätt innebär att man kommer blottlägga sig själv, visa var man står och hur man tänker. Det är helt och fullt nödvändigt och också en del av processen. När vi arbetar med människor så använder vi oss själva som verktyg. Det gör att vi behöver se på oss själva för att kunna utveckla vårt sätt att arbeta. Det är läskigt men absolut nödvändigt för vårt arbete. 

Om man är den som leder processen ska man ha skapat förutsättningar för deltagarna att genomföra sina uppgifter men man kan inte göra dem åt dem. Deltagarna måste ta ansvar för att försöka förstå och dessutom ge sin egen tanke om det man tillsammans gör annars blir processen fruktlös och kommer inte leda framåt.

Det blir inte en kollektiv process om vi inte gör det tillsammans. 

Det är lätt att undersöka om en process du befinner dig i är kollektiv. Om den som leder processen backar- bär processen vidare eller dör den ut? Finns det fler som tar ansvar, arbetar man tillsammans? Vet alla som medverkar vad det handlar om, vad som ska göras, hur man kan göra eller är det bara du som leder? När en process ”bär sig själv” då vet du att den är kollektiv och den är starkt meningsfull med för de som deltar. Processer har dippar, när det går mer långsamt, när det inte skapas lika mycket. Det är inga problem, det händer för att tid behövs för att skapa utrymme för nya idéer och handlingar, processen finns ofta i huvud och kropp på de som deltar men kanske behöver en ny vinkel för att snurra igång igen. Det viktiga då är att komma tillsammans för att lösa det tröga tillstånd man hamnat i. Vad behöver vi nu? Ibland är en oväntad ingång precis vad som krävs. Då gäller det att ha mod att våga prova fast det först kanske inte verkar som ett självklart val. Hur det blir vet man ändå aldrig förrän i efterhand.

Att våga vara i osäkerhet är en del av att hitta nya möten.