Ann Åbergs ”Lyssnandets pedagogik” i mitt hjärta!

Boken Lyssnadets pedagogik-etik och demokrati i pedagogiskt arbete behöver knappast någon introduktion. Denna ikoniska bok av Ann Åberg (förskollärare och pedagogisk ledare) med teorikopplingar mellan avsnittet av Hillevi Lenz Taguchi (professor i barn och ungomsvetenskap med inriktning mot förskola) har påverkat och format mängder av pedagogers tankar om förskolan och ett lyssnande förhållningssätt. De klassiska citaten från boken som ”alla vet kanske vad en förskola är men ingen vet vad den kan bli” av Ann i inspiration av förskolebarnet Victor och ”hörstyrka” av förskolebarnet Filip har blivit bevingade och fått sätta tonen för vad vi alla måste öva på i mötet med förskolan och i mötet med varandra.

Jag mötte Anns bok (första upplagan) första gången när jag var nyexad och nyanställd förskollärare och startade mitt arbete tillsammans med mina kollegor, vår pedagogista och våra förskolechefer på förskolan Kärra Äng i Kärra norr om Göteborg. Det första jag läste (så som jag minns det) var kapitlet om pedagogisk dokumentation som vi hade som utgångspunkt i våra pedagogiska reflektionsgrupper. Det var mycket då som gick över huvudet på mig eftersom min utbildning inte hade innehållit särskilt mycket av det förhållningssättet och arbetssättet och det skulle ta många år innan jag kunde säga att det hade påverkat mitt arbete så till den grad att jag kunde se effekterna av det i barn som fick utrymme nog i förskolan att på riktigt förändra och påverka saker och skapa verksamhet tillsammans med oss vuxna. Men jag förstod redan där och då att Ann och hennes kollegor var något på spåren som skulle komma att bli mycket viktigt för mig. De hjälpsamma frågor som Ann ställde i boken blev en ledstång för mitt arbete och hennes ord en stöttning i att våga börja ett svårt men mycket viktigt arbete.

Idag finns Ann med mig i alla föreläsningar jag gör. Hennes och hennes kollegors undersökande arbete med att tillsammans med barn och familjer hitta sätt att förstå vad en förskola kan bli har gett mig och de kollegor jag haft genom åren otaliga situationer att diskutera, vända och vrida på. Den har hjälpt mig att vässa min hörstyrka och utröna vad som kan vara en etisk och demokratisk hållning i arbetet med barnen. Det har också hjälpt mig i rollen som handledare och i mötet med kollegor eftersom Anns berättelse också visar på de tvivel och den oro som uppkommer i ett stort förändringsarbete. Hon skriver innerligt och nära och känns verkligen som en erfaren trygg kollega att hålla i handen när en försöker förstå andra sätt att förhålla sig till sitt arbete som pedagog i förskolan.

Nu har Ann reviderat sin bok och skrivit om kapitlet om pedagogisk dokumentation som hon har fördjupat och lagt till nya referenser och hon har även lagt till ett helt nytt kapitel om de allra yngsta barnens utforskanden och vilket kapitel det är. Med hjälp av pedagogernas innerliga arbete med de yngsta barnen belyser Ann många de avgörande handlingar som ger ett etisk och demokratisk arbete. De lyckas också tillsammans tydligt visa de yngsta barnens empati och omsorg, deras utforskarlust och deras ständiga prövande förhållningssätt till omvärlden och hur pedagogerna bjuder in till möjligheter som uppmuntrar och gör tillägg till dessa. Ann beskriver projekterande arbetssätt med de yngsta och arbetet med att välkomna barnen in i förskolans rum, om återblickars betydelse och funktion, om hur barnens intresse berikar förskolans miljö och många andra viktiga aspekter på förskoledidaktik. Det är det viktiga huret som alltför sällan får ta plats i någon slags rädsla för att pedagoger ska kopiera utan att tänka. Men i mötet med Ann och hennes kollegor, både barn och vuxna, står huret hela tiden i relation till ett varför så jag är inte orolig för det. Det är också så oerhört betydelsefullt för förskolan att förstå att våra yngsta har de största önskningarna om att förstå sin omvärld och sig själva i den. Ett av de viktigaste citaten jag fastnar för är det Ann skriver om hur vi gör verksamhet, eller hur vi borde göra:

”Barn är inte föremål för verksamheten- de är en del av den och delaktiga i att skapa den.”

Ann Åberg

Genom alla dessa år som gått har Ann och jag ännu inte lyckats träffas ordentligt. Jag ska inte säga att vi aldrig träffats på riktigt för under Förskolesummit 2015 satt vi faktiskt av en slump bredvid varandra under Karin Hultmans föreläsning om materialitet i förskolan men vi kände inte igen varandra trots att vi pratade lite om hur fascinerande Karins teorier var. Efter lite eftertanke kom vi dock på att det var just vi som suttit just där när vi pratade med varandra på sociala medier.

Ibland när jag möter pedagoger efter föreläsningar eller på något mässgolv någonstans så glittrar det i deras ögon när de ser mig. Jag minns första gången någon sa till mig att hon blev ”starstruck” (Kära Roxanna!) när vi möttes och det händer fortfarande och känns väldigt märkligt, fint men märkligt. Ann däremot, henne blir jag starstruck av. Någon gång ska vi väl sitta ner eller stå upp och prata med varandra om världens viktigaste jobb och vad en förskola kan bli och kunna lyssna på varandra med vår allra bästa hörstyrka det hoppas jag verkligen och DÅ kommer mina ögon glittra sådär.