Att arbeta med utbildning är att ständigt vara i förändring

Som lärare använder vi oss själva som redskap i vårt yrke. Att lära känna sig själv och utveckla sig själv genom hela sitt yrkesliv är därför av största vikt. Inte för att vi alla ska bli likadana utan för att hitta våra områden att arbeta med, förstå hur vi agerar och varför och vad det gör med oss i vår yrkesroll, med våra kollegor och framförallt med barnen. Att sedan kunna använda dessa erfarenheter i arbetet är liksom grundplåten för att kunna skapa utbildning.

Under hösten har jag haft en mängd olika workshops med lärare och jag slås av hur lika situationerna är de som vi dagligen går igenom med barnen. Vi har vuxna som är framåt, tillbakadragna, engagerade, avvaktande, känslosamma, nyfikna, medvetna, omedvetna, trötta eller vad det nu må vara. Precis som barnen går in med olika känslor, humör och tankars går också vuxna in i det jag erbjuder dem. I workshop med lärare upptäcker ofta många av dem just dessa kopplingar när de får dela sin egen process och höra andras. Hur olika det kan vara. Hur olika och lika de kan vara som kollegor och vad det gör i deras förgivettaganden mellan varandra i det dagliga arbetet. Genom att använda dessa erfarenheter skapar vi större förståelse för varandra och för barnen och deras processer. Vi hittar också fler sätt att förhålla oss till varandra när vi fått glimta lite under skalet och börjar öppna upp för varandra som människor med olika erfarenheter som påverkar oss.

I utveckling och förändring så måste vi gå ut i det som är osäkert och nytt för att erövra det och göra det till vårt. För att vi över huvudtaget ska våga överväga att göra det krävs tillit. Den tilliten bygger vi med barnen i våra grupper och vi måste också bygga den mellan kollegorna i arbetslaget, på våra förskolor och över våra enheter. Vi behöver utgå ifrån att vi vill varandra väl och att vi lär oss tillsammans. Om vi övar oss i att tro på det och agera utifrån det så bygger vi ett tillåtande och stöttande klimat mellan oss alla.

Ann Åberg formulerar det fint när hon skriver i Lyssnandets pedagogik (Liber2019) om att vara varandras kompetenta kollegor:

“Det blir onekligen svårt att prata om lyssnandets pedagogik om det bara ska handla om barnen. Vi vet att vi tänker och gör på olika sätt, frågan är hur vi lyssnar och använder oss av varandras olikheter i arbetslaget.” Ann Åberg ur Lyssnandets pedagogik s135

Genom att engagera oss i gemensam reflektion kan vi synliggöra på hur olika vi kan känna och göra i samma sorters uppgifter och situationer. Vi tolkar det vi hör på olika sätt och vi gör på olika sätt. Genom att våga prata om detta får vi syn på flera sätt att göra, tänka, känna och vi kan utvidga våra egna. Att någon vågar säga: Jag fattade ingenting av det här, Jag kunde inte sluta för det var SÅ härligt eller Jag visste först inte vad jag skulle göra men när jag började härma min kollega så fick jag också egna idéer, skapar nya möjligheter in i ett eget lärande. Vi får syn på strategier som vi kan använda oss av.

Vi har pratat mycket om ”rätt och fel” denna höst. Om förväntningar på oss själva och andra som ofta är orimligt högt ställda. Om ångesten av att vara kreativ och nyskapande som ger oss kramp och gör oss oförmögna att agera. Denna stress finns inte bara i situationer där vi utvecklar oss själva utan även i situationer tillsammans med barnen där allt ska gå som vi har tänkt, vara produktivt och nyskapande. Vad gör den stressen med oss? Med barnen?

Vi har arbetat hårt med att gå ifrån känslorna av:

På vilket sätt gör jag detta rätt?

till

På vilket sätt gör jag detta?

Vad händer i mig när jag möter uppgiften, materialet, möjligheten? Vad vågar jag göra? Utmanar jag mig själv eller står jag kvar i min trygghetszon? Vad utmanar mig? Hur kan jag utvecklas? Vad lär jag mig på vägen? Vad kan jag använda i mitt yrke som lärare?

Prestation är något vi ständigt kämpar med. Vi har ägnat mycket tid till att plocka isär den och öppna upp frirum där vi får lov att prova, att göra på våra sätt och bli stöttade och utmanade av varandra. Förändring och utveckling skapar en massa olika reaktioner och känslor i oss. Vi måste som professionella lära oss att se dessa och arbeta med dem. När vi känner igen steg i vår egen utveckling och tillåter oss själva vara i den så blir det lättare och lättare för varje gång.

“Att ta bort det som är självklart, som är fast etablerat, som är förväntat och som man är van vid, det rubbar och skapar obalans. Det kan skapa frågor, förväntningar eller protester. Det kan skapa intresse, fokus, uppmärksamhet.” Hege Hansson, Högskolelektor i konst, kultur och kreativitet