”De är ju ändå vuxna människor” – om att möta föräldrar

Det finns så vansinnigt mycket förutfattade meningar. Vi alla har fördomar mot andra människor. Det vore noll självinsikt att säga något annat. I alla sammanhang skapas normer om hur vi förväntar oss att människor ska vara och agera, förstå och kunna. Många gånger tar vi en titt på utsidan och vet redan allt om den andre. Men det finns också saker som sitter på insidan som ingen utanför har tillgång till förutom om den som bär det delar med sig. Fördomar om andra och bristen på erfarenheter hos den som dömer hänger på många sätt ihop. Hur ofta tänker du på vem du möter?

Hela helgen spenderade jag på Ersta diakonigård som också har hotell och konferens. Det är en plats av kvinnokraft och systerskap som gav kvinnor ett alternativ i en tid av få- att kunna få ett yrke (diakonissa), status och skäl att utbilda sig redan på mitten av 1800-talet. Diakonissorna var socialarbetare i kyrkans regi kan en säga. De mötte de allra mest utsatta och hade en vardag av möten med människor. De var väl respekterade i samhället för sin insats. Fortfarande idag bor det kvar diakonissor på gården som ägnat sitt liv åt andra.

Jag var på Ersta diakonigård med den ideella föreningen (vi arbetar för föreningen utan lön) Spädbarnsfonden som jag är medlem i sen 2014 när jag förlorade ett av mina barn. I år har jag axlat ansvaret som distriktsamordnare för Västra Götaland och var för första gången på inspirationsträff för aktiva över hela Sverige. Varför skriver jag om detta på Kullerbyttan, undrar du. Läs vidare så lovar jag dig att du får svar om hur det här hänger ihop.

Vi samlades där på fredag kväll. Ett gäng kvinnor och en man. Alla med ett stort trauma i ryggsäcken. Några ganska nydrabbade, andra med 20år bakom sig. Vi ser helt ”vanliga” ut. Ingen kunde ana på utsidan varför vi var där. Kanske någon undrade när vi helt tysta, några med tårar i ögonen, tände varsitt värmeljus i det centrala fikarummet. Nåväl. Vi hade en fin helg tillsammans med föreläsningar om konstprojekt om sorg, om föreningsverksamhetsutveckling och om att möta människor i sorg.

På söndagen kom Lars Björklund som är sjukhuspräst och pratade med oss om att möta människor i sorg. Under hans föreläsning gjorde jag tusen kopplingar till vårt arbete i förskolan. Lars visade hur mycket människor kan bära på, hur människor kan se ut på insidan. Han pratade om ödmjukheten inför varje människas berättelse och kraften i att lotsa någon mot att kunna själv. Att våga stå kvar, se, lyssna, bekräfta. Vara en medmänniska.

Människor har saker i bagaget. Vissa mer, andra mindre. Oavsett om de har varit med om ett trauma eller lider av stress, osäkerhet, krossat hjärta, enonomiska svårigheter, hopplöshet eller vad det nu kan vara så behöver vi som möter dem respektera det, möta dem. I förskolan möter vi familjer varje dag. Vi är där för barnen, ser till deras välmående, hjälper dem skapa rum för utveckling, lek och lärande. Barnen hänger ihop med sina familjer. Det är där de hämtar sin tillhörighet, får sina första värderingar och sina första erfarenheter om hur vi agerar som människor i världen. Om vi vill få barnens att må bra, känna sig trygga och få handlingsutrymme i sina liv behöver vi också familjernas tillit. Barnen och familjerna hänger ihop.

I förskolan (och skolan) har vi en samhällelig diskurs (sätt att prata om) som många gånger handlar om att vi-familjerna och pedagoger- inte förstår varandra. Förskolan borde-kan familjerna tycka, Föräldrarna borde- kan pedagogerna tycka. Jag upplever att detta sätt att (inte) möta varandra växer. Det skrivs spaltmeter om det ena eller andra och alla som står på rätt sida applåderar och trycker på Gilla-knappen. Föräldrarna borde stänga grinden, namna kläder och hålla tyst om lucia. Förskolan borde hitta mitt barns strumpa, ta emot mitt sjuka barn och arrangera lucia som det brukar vara. Känner ni igen er?

Hur svårt ska det då vara att mötas? När det gäller oss medlemmar i Spädbarnsfonden verkar det oerhört svårt. Vi liksom skrämmer livet ur folk med våra döda barn. Ett av de allra största tabuna. Barn och död. Inför våra upplevelser bleknar det mesta. Det är som en stor hammare som slår ner allt. Det finns inget försvar. Den kan ibland kännas skön att bära. Ibland är den ett enormt ok. Vi får vänja oss vid att trösta andra, ta emot deras ångest när vi berättar vad vi varit med om när folk ställer den ack så vardagliga frågan: Har du barn? Även om det är ovanligt att barn dör finns vi bland förskoleföräldrarna. Hur många mer berättelser bor hos andra familjer? Vet du?

I förskolan kliver det dagligen in mängder av föräldrar. Människor med olika liv och erfarenheter som möter förskolan. Ändå får jag känslan att vi tycker de ska vara likadana, kunna och förstå samma saker och göra likadant trots olika förutsättningar-de är ju ändå vuxna människor säger vi.

Kännedom om olika levnadsförhållanden och kulturer kan bidra till att utveckla en förmåga att förstå och leva sig in i andra människors villkor och värderingar.

Läroplan för förskolan 2018

Läroplanen har en tydlig värdegrund och ni vet alla hur barn tar efter det vi gör och inte det vi säger. Hur tar vi som professionella hand om mötet med familjerna? Hur tar vi hand om varandra? Vi kan som yrkesgrupp känna oss utsatta, till och med kränkta i många möten. Vi kan stanna vid det och sätta upp barriärer eller så kan vi tillsammans skapa en kultur av dialog där vi lär av familjerna och de lär av oss. Det jobbiga i det hela är att det är VI som måste arbeta för den. Det är VI som ansvarar för hur människor hos oss blir mötta. Det är VI som yrkeskår som utåt visar vad förskolan är för en plats och vilka som får plats hos oss. Det gör vi i mötet med familjerna på förskolan, i fortbildning tillsammans med andra pedagoger, i diskussioner om förskola på middag med vänner, som förskoleföräldrar i våra barns förskolor, i insändare till facktidningar, i gillandet och kommenterande av inlägg på Facebook och Instagram (jag är för gammal för TicToc). Frågan är hur vi gör det? Hur gör du?