I veckan föreläste jag om pedagogisk dokumentation på förskollärarutbildningen vid Göteborgs universitet. Det var en fin förmiddag med nyfikna och frågvisa studenter. En sak som dock gör mig bekymrad för förskolan och barnen där var frånvaron av de 50 studenter som skulle varit på plats. Det kom drygt 30% av studenterna som går kursen och så är det tydligen över lag. 70% av studenterna går inte på föreläsningarna. Varför? För att de inte är obligatoriska. Jag minns det själv från när jag arbetade på utbildningen. En gång trodde studenterna att föreläsningen jag höll var obligatorisk. När en av dem kom och frågade i pausen och jag sa nej så gick 2/3av gruppen. De som var kvar suckade och ursäktade sina studiekamrater. En sån här tillsynes oansvarig hållning till sin utbildning kan en ju skylla på studenterna för och det känns ju också självklart att de borde förstå att de missar sin utbildning. Eller så funderar vi på vad de har med sig.
I Sverige har vi skolplikt från sex års ålder. Det betyder att vi måste gå till skolan varje dag i nio år. Detta gör något med våra barn och unga. Många sexåringar längtar till skolan men redan efter ett par år så har de sett vad de behöver av systemet och många känner ska detta fortsätta, likadant varje dag tills jag är 16 år?! Alla som har varit på en student vet att det är lite som ett ”släpp fångarna loss det är vår” och stundvis kan det nog kännas så som elev. Än värre är det för dem som har svårt att skapa mening i skolan, de som hamnar utanför eller inte är skapta för stillasittande inlyssnande. (Och låt mig nu inte behöva skriva ”inte alla skolor”).
Det svenska skolsystemet tolkas på många håll som en ganska så snäv ram. Lärarna ska lyckas få eleverna genom systemet och ut på andra sidan med godkända betyg. Det är mycket prat om vad en måste göra för att bli godkänd eller höja sina betyg. Stort fokus läggs just på detta. Eleverna gör det de måste. Några gör mer för att få högre betyg. Men vad gör de för att de vill? För att de är intresserade? För att de vill veta mer?
När studenterna kommer till universitetet är det just den ingången utbildningen har. Det finns väldigt lite tvång. Studenterna ska samla på sig kunskap, tolka och bilda sig egna uppfattningar. De ska genom utbildningen bli kloka och omdömesgilla professionella. Problemet är att det system de utbildat sig i har gett dem motsatta förutsättningar. En utbildning där allt är obligatoriskt. Där kunskapen är just-in-time-baserad, lär dig för provet och gå sen på nästa. Där innehållets olika delar mycket sällan hänger ihop varken med varandra eller med samtiden. Därför är det inte konstigt att det ser ut som det gör på universitetet. Lärarna lägger mycket tid på att försöka få studenterna att förstå systemet på universitetet. De informerar på kursstarterna och försöker inspirera studenterna till att ta del av utbildningen men det som studenterna helst vill är att allt ska vara obligatoriskt, annars kan de inte förmå sig att gå. Undrar du fortfarande varför?
Frågan är vad vi får för människor i ett system som lär dem att leverera exakt det som vi bett om och inget annat? När vi lär dem att behandla utbildning som en byteshandel- du gör detta och får detta tillbaka. Risken är stor att de tar med detta ut i yrkeslivet.Vilka förskollärare får vi då?
Kullerbyttan 