”Kan ni inte göra allt obligatoriskt?” – förskollärarstudenternas önskan

I veckan föreläste jag om pedagogisk dokumentation på förskollärarutbildningen vid Göteborgs universitet. Det var en fin förmiddag med nyfikna och frågvisa studenter. En sak som dock gör mig bekymrad för förskolan och barnen där var frånvaron av de 50 studenter som skulle varit på plats. Det kom drygt 30% av studenterna som går kursen och så är det tydligen över lag. 70% av studenterna går inte på föreläsningarna. Varför? För att de inte är obligatoriska. Jag minns det själv från när jag arbetade på utbildningen. En gång trodde studenterna att föreläsningen jag höll var obligatorisk. När en av dem kom och frågade i pausen och jag sa nej så gick 2/3av gruppen. De som var kvar suckade och ursäktade sina studiekamrater. En sån här tillsynes oansvarig hållning till sin utbildning kan en ju skylla på studenterna för och det känns ju också självklart att de borde förstå att de missar sin utbildning. Eller så funderar vi på vad de har med sig.

I Sverige har vi skolplikt från sex års ålder. Det betyder att vi måste gå till skolan varje dag i nio år. Detta gör något med våra barn och unga. Många sexåringar längtar till skolan men redan efter ett par år så har de sett vad de behöver av systemet och många känner ska detta fortsätta, likadant varje dag tills jag är 16 år?! Alla som har varit på en student vet att det är lite som ett ”släpp fångarna loss det är vår” och stundvis kan det nog kännas så som elev. Än värre är det för dem som har svårt att skapa mening i skolan, de som hamnar utanför eller inte är skapta för stillasittande inlyssnande. (Och låt mig nu inte behöva skriva ”inte alla skolor”).

Det svenska skolsystemet tolkas på många håll som en ganska så snäv ram. Lärarna ska lyckas få eleverna genom systemet och ut på andra sidan med godkända betyg. Det är mycket prat om vad en måste göra för att bli godkänd eller höja sina betyg. Stort fokus läggs just på detta. Eleverna gör det de måste. Några gör mer för att få högre betyg. Men vad gör de för att de vill? För att de är intresserade? För att de vill veta mer?

När studenterna kommer till universitetet är det just den ingången utbildningen har. Det finns väldigt lite tvång. Studenterna ska samla på sig kunskap, tolka och bilda sig egna uppfattningar. De ska genom utbildningen bli kloka och omdömesgilla professionella. Problemet är att det system de utbildat sig i har gett dem motsatta förutsättningar. En utbildning där allt är obligatoriskt. Där kunskapen är just-in-time-baserad, lär dig för provet och gå sen på nästa. Där innehållets olika delar mycket sällan hänger ihop varken med varandra eller med samtiden. Därför är det inte konstigt att det ser ut som det gör på universitetet. Lärarna lägger mycket tid på att försöka få studenterna att förstå systemet på universitetet. De informerar på kursstarterna och försöker inspirera studenterna till att ta del av utbildningen men det som studenterna helst vill är att allt ska vara obligatoriskt, annars kan de inte förmå sig att gå. Undrar du fortfarande varför?

Frågan är vad vi får för människor i ett system som lär dem att leverera exakt det som vi bett om och inget annat? När vi lär dem att behandla utbildning som en byteshandel- du gör detta och får detta tillbaka. Risken är stor att de tar med detta ut i yrkeslivet.Vilka förskollärare får vi då?

10 kommentarer på “”Kan ni inte göra allt obligatoriskt?” – förskollärarstudenternas önskan

Add yours

  1. Så huvudet på spiken! Så intressant . Jag har två barn på gymnasiet och jag har stångats med grundskolans tänk. ” vad ska jag kunna till provet ?” Samtidigt som jag försöker forma självtänkande kritiska kloka individer.
    Ett stort problem som du beskriver är att vi pratar om bildning och kunskap men har ett system som bygger på annat. Jag känner mig som den enda människan som tycker att ” förmågorna i läroplanen är viktigast för att bli en klok kritisk samhällsmedborgare .( och att dessa förmågor behöver arbetas med redan i förskolan. )

    Gilla

  2. Tack för ett väldigt intressant inlägg. Jag minns när jag gick förskollärarutbildning att vi fick tid på oss att läsa litteratur som skulle sedan diskuteras i arbetslag men tyvärr träffas man på medstudenter som inte läst något och förväntar sig att andra ska redogöra om vad litteratur innehöll… Att inte ens det som förväntas blir svårare att tro att det blir aktuellt att de gör det lilla extra. Vad får vi för barn? Individer? Generationer? När man är med ett sådant oansvarigt förhållningssätt till utbildningen redan under utbildningen riskerar man att förmedla det vidare till barnen. Att det är okej att inte anstränga sig för att prestera och ge det lilla extra.
    /Meryem, förskollärare inom västerort i Stockholm

    Gilla

    1. Det är mycket intressant det du lyfter, och ledsamt. Vilket ansvar tar vi och vilket ansvar har vi för varandra? Hur bygger vi ett samhälle på människor som inte vill ta gemensamt ansvar? 😞

      Gilla

  3. Jag går förskollärarutbildningen just nu, termin 3, men jag har gjort ett studieuppehåll (föräldraledighet) och har således erfarenheter från två olika klasser (eller kurskamrater kanske man säger) och det är väldigt olika vilka grupper som finns i utbildningen. En stor del arbetar inom förskolan som vikarier och de arbetar så mycket de bara kan (vissa heltid) och ser utbildningen endast som lönehöjning (inte som kunskapshöjning för de ”kan” ju redan jobbet, jag brukar dock tänka att de kan det rent fysiskt, men kan det allt psykiskt? Tanken bakom allt vi gör?), andra är hemma med bebisar samtidigt (!!!!), andra är väldigt unga och ”skoltrötta” och sen kommer en liten grupp entusiaster (som jag) som verkligen VILL lära sig och engagera sig, läsa allt, diskutera!

    Vår utbildning är på distans mestadels och till min stora chock under föreläsningar i zoom när föreläsaren ger oss tid att få prata med varandra (vilket är den bästa delen då man ses fysiskt och får de där mellanrummen tillsammans) då loggar folk ut!! Det bara droppar bort människor som flyr fältet från att behöva integrera med andra.

    Så ja, när diskussionen i vår studiegrupp går om att ”göra så lite som möjligt och lägga så lite energi man bara kan för att få G” och vilka böcker man kan sälja iväg snabbast möjligt och vad man kan skippa att delta i brukar jag vara tyst… för mina fina böcker ser jag som min utbildning ❤️ Det är dem som ger mig kunskap! Och jag vet att när jag ska börja jobba så vill jag känna trygghet i att läsa igen, reflektera om, se nya saker, för utbildningen är bara början på mitt lärande, man blir inte klar ❤️

    Gilla

    1. Kära du. Så väldigt ledsamt att höra hur du har det. Jag hejar på dig. Din ansträngning nu kommer ge dig ett bra jobb sen då du vet hur du ska sålla, vad du ska fråga och lyssna efter på intervjuerna. Du kommer också bli en grym förskollärare som vet att det handlar om ett livslångt lärande. Som kommer möta barn och familjer med största respekt för dem som individer. Du kommer säkert bli en sån som handleder andra och som tar dina erfarenheter med dig i mötet med att försöka väcka deras entusiasm. Skriv till mig när du vill, jag har ett helt koppel med intresserade pedagoger här, på FB och Instagram. Där kommer du få stöd, motstånd och hopp i att vi är många som står där ute och väntar på er. På dig❤️Kram Linda

      Gilla

  4. Det är fascinerande, fenomenet. Det har diskuterats många gånger i våra studentprogramråd: ”varför dyker inte studenterna upp om det inte är obligatoriskt?”.

    Jag tänker som Lyckie, det ju för att skaffa sig kunskap och förmåga jag väljer att studera, inte för att ”bli godkänd”. Jag har förstått att det inte är en tanke som delas av alla.

    Är det så att det är jag som behöver ta del av allt för att vara och bli den bästa pedagog jag kan? Är de som inte närvarar redan så bra att de inte behöver? Eller hur tänker man när man väljer att inte närvara?…

    En tråkig situation är det, både för föreläsaren och den som deltar, fler tankar och personer att bolla med är ju otroligt givande!

    Gillad av 1 person

    1. En bra utbildning görs ju inte bara av innehållet i den utan också av medskapandet av de som deltar i utbildningen. Där finns potential att locka studenter som vill utbilda sig, att höja kvalitén på innehållet tillsammans. Om en har en ”tråkig” föreläsning varför inte gå i dialog med föreläsare, ta ansvar för att tillsammans utvecklas. Jag tror många som föreläser hade blivit glada om studenterna hade visat engagemang. Det är ju också en kraft i att inte bara närvar utan att delta! 💚

      Gilla

      1. Så är det verkligen. Det märks direkt om en föreläsning bara är genomdragen, eller om det förekommit dialog mellan föreläsare och studenter, och studenter emellan. Vilka frågor som dyker upp, olika perspektiv, olika tolkningar och förståelsen som kräver dels att formulera om och tänka om. Allt som tillsammans genererar fler möjligheter till tankar och förståelse.

        Gilla

  5. Kan bara instämma. Det är ju helt på tok att det inte är obligatoriska föreläsningar etc på universitetet! Min son läser just nu masterprogram på Chalmers. Tyvärr samma där. 40% kommer på föreläsningar. Varpå sonen och de som går på föreläsningar står för mesta ansvaret vid grupparbeten. Minst 2 i varje grupparbete som glider igenom utan att bidra med något. Vansinne! Vart är Sveriges universitetet på väg? Vem ska sätta ner foten?

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Webbplats drivs med WordPress.com.

Upp ↑

%d bloggare gillar detta: