I förskolläraryrket är självreflektionen en grundpelare. Du fungerar inte som yrkesperson om du inte kan se på dig själv utifrån och analysera det du gör.

Vi spenderar dagarna med att stötta och utveckla andra människor. De flesta av de människor vi har att göra med må vara yngre och lite kortare än vi men de är fortfarande människor. De ska respekteras, värnas och bli hörda för den de är.

En person som leder andra måste också ha gjort upp med sitt eget. Med det menar jag inte att en har rett ut alla personliga problem men att en är medveten om dem och medveten om sina sätt att agera. För ja, vi alla har dem. Genom hela livet arbetar vi människor med att utveckla oss själva (mer eller mindre medvetet). Vi gör det i mötet med andra och i mötet med oss själva.

Det finns inga perfekta agerande i någon situation men vi kan jobba på att agera mer medvetet.

Vi kan också jobba på att se på oss själva utifrån och fundera kring hur andra får det utifrån våra ageranden. Det är jobbiga grejer. Att inte bara göra som en vill utan att behöva ta ansvar för sig själv och andra. Det medför också att vi behöver hjälpa varandra. Stötta varandra. Ha ett öppet klimat och förstå att vi alla är, kan och gör olika men syftet måste ändå vara att utveckla sätt att vara i dialog med sig själv och andra människor på respektfulla, varma och växande sätt.

Vårt yrke är ett yrke med mängder av relationer. Till barnen, till familjerna, till kollegorna och till samhället runtomkring oss. Det är ett ständigt jobb av tolkningar, kommunikation, dialog, motstånd. Det är ett formande av andra människor och oss själva och det måste tas på största allvar. I denna ständiga process blir också reflektionen tillsammans med andra en ofrånkomlig del av yrket. Vi kan inte utveckla varken vårt förhållningssätt eller vår undervisning utan dessa båda. Det finns miljontals frågor att ställa. Under några är har vi använt oss av tre frågor som jag snappade upp på en workshop med Jan von Boeckel som är konstnär, pedagog och forskare.

Vad kände du?
Vad såg du?
Varför gör vi det här?

Frågor från Jan von Boeckel

Det finns mycket känslor i vårt yrke, både hos dem vi mötet och hos oss själva. Att fråga sig själv vad en kände är betydelsefullt för att reda ut hur en reagerar och vad som kan trigga olika känslor inför den andre eller varför inte i relation till sitt eget agerande. På dessa sätt kan vi också ta hand om det outtalade och inte bara teoretiskt analysera situationen.

Att fråga sig själv och varandra vad vi såg betyder att vi delar de intryck vi fått, vad vi sett (vi ser förhoppningsvis olika saker) och på så sätt få en djupare förståelse för vad vi tillsammans håller på med. Vad vi ser beror också på hur vi kan se. Tillsammans har vi större kompetens.

Sista frågan, om varför vi gör det vi gör, är själva grundfrågan när det gäller det innehåll som vi väljer att lyfta fram i utbildningen. Det finns tusen och åter tusen intressanta spännande, roliga och utmanade vägar tillsammans men vad behöver just vi och varför? Hur kopplar vi ihop det vi gör med det större perspektivet? Hur tar vi det på allvar? Vad leder det vi gör till?

Att själv tänka kring och förstå på hur många olika sätt vi påverkar barnen, varandra och situationen är en förutsättning för att bli en bra lärare, och fortsätta vara det. Världen stannar ju inte av. Den fortsätter förändras och vi måste förhålla oss till den i arbetet med barnen, familjerna, kollegorna och oss själva.

På vilka sätt har självreflektionen och den gemensamma reflektionen lett dig framåt i ditt yrke?