Vi arbetar inte i förskolan för att vi tycker om barn.

Ja, jag förstår att rubriken på dagens inlägg kan vara en smula provocerande men ni som följt mig ett längre tag vet att jag ofta pratar om problemet med att ha pedagoger i förskolan som söker sig till yrket för att de tycker om barn. Jag brukar till och med säga att jag inte tycker om barn, bara för att spetsa till det lite extra. Hur hänger det här ihop med att jag faktiskt har arbetat i förskolan i 15år och drivs av att utveckla utbildning för de yngsta i vårt samhälle? Jomen det är just det, jag arbetar i förskolan för att jag tror jag har något att bidra med i barnens utbildning. Jag arbetar där för att försöka uppfylla ett behov.

Jag mötte den erfarne sjukhusprästen Lars Björklund under en av hans föreläsningar för ett tag sen. Han har länge arbetat med människor i stunder av deras liv där de varit som med utsatta. I sorg, död och kris. Han berättade om hur mycket uppskattning han fått, hur många som sagt till honom att utan hans hjälp hade de inte kunnat gå vidare. Det blir en skön bekräftelse som lätt kan bli beroendeframkallande och i värsta fall påverka hur en handlar i uppdraget. Han menade att när vi står så nära människor är det lätt att börja göra tillägg som egentligen inte är ett behov hos dem vi stöttar utan som gör att vi som uppdragshållare mår bättre personligen. Han visade en bild om hur drivkrafter påverkar våra beslut i vårt yrke.

Han förklarade att vi har ett grunduppdrag som uppkommit på grund av ett behov. Om behovet kräver det kan vi göra undantag från vårt grunduppdrag som behövs för att behovet ska bli uppfyllt och det är helt ok. Det som inte är ok är när vi börjar göra tillägg baserade på vår egen önskan, t.ex. om bekräftelse (för att vi vill vara snälla, för att vi vill hjälpa osv). Han drog paralleller till att köpa julklappar till fattiga barn. Glädjen hos givaren att få ge till ett barn. En fin intention men utifrån behovet (för lite pengar för familjerna) kanske det hade varit bättre att tanka en bil så familjen själva kunde köpa presenten. Det känns dock inte lika gott för den som ger. En vill ju vara en som ger en julklapp åt ett barn. Lars menar att vi behöver vara uppmärksamma på våra egna drivkrafter när vi hjälper andra. Han ringade därför in de tre delarna behov, uppdrag och undantag. Det är där vi behöver röra oss som professionella. Annars är det lätt att vi låter våra egna behov styra och inte den andres.

Jag drog här parallellen med att arbeta i förskolan, hur vissa pedagogers drivkraft är barnens uppskattning av dem, kramar och presenter. Arbetar vi i förskolan med drivkraften att vilja vara med och bidra till barnens utbildning eller för att vi tycker om barn? Lars sa att han aldrig hade anställt en pedagog som hade drivkraften att de tycker om barn. Då är risken stor att de gör tillägg som gör att barnen tycker om dem istället för att göra utbildning som bidrar till barnens liv.

Ser ni skillnaden?
Vad tänker ni om det?
Har du tänkt på din egen drivkraft?