I detta inlägg tänker jag skriva om olika sätt att styra projekt i förskolan. För att spetsa till det och göra det tydligt har jag delat in styrningen i tre olika kategorier som jag kallar pedagogcentrerad, barncentrerad och förskolecentrerad styrning.

Den första modellen är när pedagogen har ett färdigplanerat innehåll (1-2-3) med en klar utgång och tar barnen (de runda ringar) igenom det. I detta sätt att styra påverkar inte barnens sätt att göra, deras frågor och tankar, vad pedagogen planerar för nästa gång. Styrningens fokus är att ta barnen igenom det pedagogen planerat och ut på andra sidan. Här är det ofta viktigare att alla har gjort än vad det de gjorde faktiskt gjorde med dem. Fokuset ligger på pedagogens planering och att barnen ska förstå uppgiften på samma sätt som pedagogen. Det blir lyckat om barnen gör det pedagogen förväntat sig. Detta är ett hårt sätt att styra där pedagogen har all makt och barnen fogar sig.

Det andra sättet är raka motsatsen, så långt ifrån någon pedagogstyrning som vi kan komma, till ett helt och fullt barnstyrt sammanhang. Där kommer alla idéer och intressen bara från barnen (de runda ringarna i bilden) och pedagogernas uppgift är (i bästa fall) att stötta barnens initiativ. Barnen leker och utforskar i många små öar (oregelbundna formerna med prickar i). Pedagogerna är där och hjälper barnen med material, med relationer, med omhändertagande men ger själva ingen input eller utmaning. Barnens utforskande (öarna) går åt en massa olika håll och det finns det ingen sammankoppling mellan barnens olika intressen eller synliggörande av det som pågår. Ofta letar pedagogerna väldigt länge efter vad som intresserar barnen för att kunna starta projekt kring det. Projekten blir väldigt flyktiga då pedagogen bara går på barnens intressen och inte kopplar ihop eller utgår från något.

Det kan finnas planerade erbjudanden i den barncentrerade styrningen. Där kan barn erbjudas uppdukade material och få lov att prova dessa men inget av det som barnen gör där tas omhand och påverkar något framåt. Möjligtvis dokumenteras det och visas upp. Ibland, om det vill sig riktigt illa är pedagogerna inte ens närvarande i barnens utforskande utan står bredvid (de tre fyrkanterna).

Det tredje sättet kallar jag förskolecentrerad styrning och den är är en slags kombination av båda sätten där pedagogerna tar ansvar för innehåll, låter barnen undersöka det på många olika sätt i leken och ser till att barnens tankar, görande och erfarenheter påverka projekten, vad som kopplas ihop och vilka input som ges. Där ligger tyngdpunkten på vad förskolan skapar för möjlighet till möten mellan barnen, pedagogerna och förskolans uppdrag. Därför skapas gemensamma upplevelse/frågor (frågetecknet) som barnen, pedagogerna och familjerna kan mötas kring och genom. Frågan baseras på det som är relevant i förskolan med kopplingar till samhället och omvärlden. Frågan utforskas sen på många olika sätt av barnen i miljöer och material (öarna), planerat och spontant, där pedagoger finns nära både som utmanare, påhejare och inlyssnare med utgångspunkt i läroplanen. Barnens tankar, görande och erfarenhet samlas (pilarna mot nästa fyrkant) och påverkar (utropstecknet) nästa planerade input från pedagogerna (frågetecknet).

Som ni säkert förstår kan dessa tre sätt att styra variera under dagen och över tid på förskolan. Det beror ofta på hur vi ser på de olika stunderna av dagen och hur bra vi blir på att koppla ihop allt vi gör till en större helhet.

Utifrån att ha följt förskoleforskningen och pedagogers tankar om styrning i förskolan har jag en teori om att när vi skulle förstå ett styrningsätt där barn skulle ha inflytande och delaktighet i utbildningen så backade vi alldeles för långt bort ifrån vårt ansvar som ledare i förskolan. Frågan om ”vart vi ska följa barnen” blev rådande utan att sätta barnen och oss själva i kontexten förskola. Många av oss distanserade oss också med dokumentationen och blev observerare istället för ledare. Detta skylldes ett tag på Reggio Emilia-inspirationen men felet var vår tolkning av den. Pedagogerna i Reggio Emilia har aldrig stått bredvid utan alltid varit mitt i. Många av oss var bara för upptagna med hur kloka barnen var att vi på något sätt föll tillbaka på ”allt finns i barnet”-synen och glömde bort vilka sammanhang pedagogerna satte barnen i, vad de ställde för frågor och vad de gav barnen för erfarenheter.

Min förhoppning är att ett förskolecentrerad styrning ska få lov att genomsyra allt vi gör på förskolan. Att förskolans som plats ska vara utgångspunkt och alla vi som möts där ska få ta chansen att lära känna oss själva, varandra och omvärlden genom vårt dagliga lekande och lärande tillsammans.

Jag har i dagens text använt ordet styrning istället för ledning. Att styra innebär för mig att ta ansvar för ett sammanhang redan innan vi vet vilka som ska påverka det. Det innebär att sätta en ram och ett innehåll att mötas kring. Att leda är sedan det vi gör i relation med de vi samarbetar med. En ledare kan en egentligen aldrig bli förrän en har relation, tillit och förtroende av de vi leder. Vem som helst kan styra men en ledare blir den som har följare. Vi pedagoger behöver ta hand om möjligheten att vara goda förebilder för ett inkluderande ledarskap med plats för delaktighet och inflytande från de vi leder. Det vi behöver förstå är att vi genom våra sätt att styra och leda gör barnen vana vid just det. Barn som aldrig får praktisera inflytande, som inte blir vana vid delaktighet, som inte får ta ansvar för sig själva och varandra kommer växa upp vana att lyda, vänta på instruktioner, tävla, konkurrera och göra det som nån annan tycker är rätt. Det är inte bara ämneskunskaper som överförs i förskolan, det är också sammanhanget som barnen vistas i som formar dem som människor. Det vi gör sätter spår. Vilka spår vill vi sätta?

På vilket sätt leder du?

Vad tänker du om skillnaden mellan styra och leda?

Vad får ditt sätt att leda för konsekvenser?