Den livsviktiga reflektionen, och hur du får tag på den

Idag tänkte jag skriva lite om reflektionens betydelse i projektarbete (och överlag i livet) samt ge lite konkreta tips om hur en kan börja leda reflektion.

I vårt arbete med utbildning är reflektionen ett verktyg för både självutveckling och grupputveckling. Den hjälper både individen och gruppen att skapa fler perspektiv och bredda vår livsvärld, ger viktiga livsverktyg som stöttar demokrati och människans individuella välmående. Det är inte lätt att reflektera över sig själv eller andra. Vi behöver träna oss. Genom reflektion förstår vi oss själva, hör hur andra tänker, tycker och agerar och följer processen i hur vi lär oss saker. En reflekterande människa förstår att andra också tänker och gör utifrån sina erfarenheter, är förhoppningsvis nyfiken på att förstå mer och förstår att förändring är oundvikligt och reflektion är en sätt att bearbeta den. Att ha förmågan att ställa sig ”utanför sig själv” hjälper en att hantera svåra situationer, lugna sig själv, komma vidare och arbeta på sin självinsikt.

I projektarbetet är reflektionen i olika sammanhang en källa till våra tankar om det vi gör och här hittar vi möjliga frågor och handlingar att stanna upp vid och fördjupa. I reflektion kan vi lyssna till varandra och skapa nya tankar tillsammans. Vi kan göra små och stora kopplingar tillsammans för att förstå helheten. I reflektionen med barnen får vi vuxna deras perspektiv på det vi undersöker och hur vi gör det. Från detta kan vi forma givande och betydelsefull undervisning för barnen. Jag tycker att reflektionen är en del av undervisningen och bör alltid finnas med. Sen finns reflektionen på en massa olika platser och inte bara i anslutning till undervisningen.

Ett sätt att börja gå in i reflektion kan vara att ställa frågor som gör det lättare för den som ska berätta/tänka att göra just detta. En metod för samtal som vi övar oss i med de vuxna är BÖRS (kommer från Motiverande samtal (MI)); Bekräfta, Öppna frågor, Reflektera, Sammanfatta. Den hjäper oss förstå hur vi kan leda samtal där reflektion är en del av det. Det svåraste är det där med frågor. De är svåra att få till så att vi förstår varandra, så att de inte är för ledande osv. Detta kan i sin tur göra att vi inte vågar ställa frågor för att de inte blir de ”rätta” frågorna och fokuset blir då att ställa ”rätt” frågor mer än att reflektera tillsammans. Om ni förstår vad jag menar. Mitt råd är att våga reflektera tillsammans och hitta era vägar. Det finns inga perfekta sätt utan knepet är snarare att kunna följa och improvisera i det som händer under reflektionen.

Ett sätt att öva reflektion är att modelera- att själv som ledare av reflektionen ge exempel på vad som kan vara intressant att prata om. Att kort reflektera tillsammans precis efter en aktivitet kan vara en naturlig ingång till en reflektion och lättare än att börja med återblickar- att reflektera kring något vi gjort igår eller förra veckan. När jag arbetar med barn (och vuxna) i verkstad kan jag göra på följande sätt: Jag utgår oftast ifrån bilder/filmer av det vi gjort tillsammans under verkstaden, som barnen och jag dokumenterat, vi kan också utgå ifrån saker vi byggt, målat, osv…. Före vår aktivitet är slut väljer jag till exempel tre exempel som jag tycker visar en bredd på det vi gjort, som kan generera idéer till barnen för nya upptäcker eller som denna gång har varit centrala för det vi upptäckt tillsammans. Min uppfattning är att det är bättre att gå djupare på tre exempel (eller en eller två…vad det nu kan vara) än att bläddra igenom alla 20 bilder som tagits under tillfället. Det är också viktigt hur bilderna visas. Kan alla se bra? Jag föredrar att projicera upp bilderna stort på en vägg i barnens höjd, då kan barnen gå in i bilderna, peka och visa och göra igen då jag upplever att detta hjälper deras reflektion. De blir ett med det de gjort. Om inte möjligheten finns får vi fundera på hur barnen ser bilderna.

Första gången jag reflekterar med en grupp som jag vet inte har jobbat så mycket med reflektion så modelerar jag. Det innebär att jag när jag visar bilder också berättar vad som har hänt (så som jag uppfattade det) i nära kontakt med de barnen som varit med.

” Idag upptäckte K och B att om de byggde höga torn så rasade de tillslut. Vi pratade om och provade balansen och fick vara noga med vilka bitar som skulle vara var. De långa bitarna ramlade lättare om de stod på kant, om ni la dem ner blev de mer stabila, de trillade inte lika lätt omkull.” 

Om barnen vill tillägga något så gör de det om inte så behöver de inte. Jag bjuder in genom att titta på dem. Känna efter vad de verkar tycka om det jag säger. Tar pauser och låter det bli tyst ett tag. Jag gör samma med de två andra bilderna. Jag håller det kort, inte mer än 10-15 minuter de första gångerna.

Nästa gång vi reflekterar tillsammans gör jag samma, jag berättar vad som hänt. När jag märker att barnen vill med eller då jag känner att det är dags vidare så ställer jag en fråga som; Hur kändes det att bygga så högt? (Här kanske svaret blir bra. Då kan jag fråga vad var det som kändes bra?) vidare frågar jag något som riktar mot vad de har gjort, själva processen av det: Hur gjorde ni när ni hjälptes åt? och sen kan jag utmana dem i något: Vad tror ni skulle hända om ni byggde med de kvadratiska klossarna (visar klossarna i handen) nästa gång?

Tredje tillfället berättar jag kanske hälften så mycket och låter barnen berätta mer. Vi ställer frågor på samma sätt, och detta blir snart frågor som öppnar för barnen att ta över. På detta sätt bygger jag på barnens reflektioner, modelerar först för att barnen ska få exempel på vad vi kan säga om det vi gjort (inte bara, det var roligt som även många vuxna säger). I detta sätt att leda reflektion gör jag följande saker:

Jag hjälper till att öppna upp för vad vi kan prata om.

Jag visar frågor som vi kan ställa.

Jag hjälper att hålla fokus på det vi är i.

Hur ska en veta vad en reflektion är om en aldrig varit i den? Vi kan inte bara fråga barnen (eller pedagogerna) vad de gjort. Vi måste också ge dem möjligheter att förstå varför vi är där, och vad det är vi pratar om.

När jag arbetar så här med barn och vuxna tar det olika tid för olika personer att vilja eller våga vara ned och berätta om sina tankar. Vissa gör det inte i gruppen, bara genom mig. Då ser jag till att jag pratat med dem före vår reflektion så de kan berätta via mig (om de vill). Andra berättar mycket och länge då är det också min uppgift att hjälpa dem hålla fokus samt se och höra de andra personernas tillägg. Både barn och vuxna tenderar ibland att springa iväg och prata om andra saker som vad de åt till lunch eller vilken gullig hund de har hemma. Då hjälps vi åt att styra fokus mot det vi håller på med och återkommer till lunchen eller hunden efter reflektionen. Då kan jag ta upp tråden igen. -Jag hörde förut att du ville prata om din hund. Hur mår din hund?

Det är viktigt att leda människor in i reflektion. Det är ett verktyg som behövs för att underlätta i livet. Det behöver bli en vana redan i yngre år. Vi vuxna kan lära oss mycket av barns omsorgsfulla frågor och tankar i reflektionen och barnen får öva sig själva att formulera sina tankar och hitta sin röst samt vara med och stötta när andra barn också gör det.

Detta var mina korta tankar just idag om reflektionen. Det finns många fler perspektiv om makt, hierarkier, sårbarheter och annat som en kan fördjupa men idag sätter vi igång med oss själva och varandra om vi har nte gjort det förr.

Vad är dina erfarenheter runt att reflektera med barn och/eller vuxna?

Vad behövs för att det ska fungera och hur bygger vi en reflekterande kultur där alla bjuds in?