Tid är ett mycket omtalat och använt begrepp. Varje dag pratar vi om tiden som något som inte räcker till, som står still, som inte finns, som vi har eller inte har, som går långsamt eller går fort, som vi längtar efter eller bävar inför. Tid är ett diffust begrepp likväl som ett konkret. Det är något vi har gemensamt, som vi mätt upp och delat in, som vi vill överblicka och planera för. Det är också något som vi ur ett produktivt perspektiv vill effektivisera. Hur kan vi bli mer effektiva? frågar vi oss. Hur kan vi få ut mer av mindre? Detta har skapat upplevelsen av stress, att inte hinna det en borde, och att dessutom bli pressad av sig själv och andra att driva upp tempot och vara mer produktiv. Allt egentligen bara skapat av en idé om vad som borde göras med tiden, av oss. Alla mellanrum av väntan på något, all tid av att ta sig från en plats till en annan, all tid av att inte ha något specifikt att göra har effektiviserats bort. När stannar vi upp? När finns det ett öppet fönster för oss att vara i något som vi själva inte planerat in, valt eller riktat oss mot?

Tidens spår finns i våra sätt att leva. I pulsen över en dag, en vecka, ett år. Den finns i naturen runtomkring oss. I natt och dag. I årstider. I födelse, åldrande och död. Tiden finns i oss. I barnet som ibland tycks ha ett tempo i både tanke och kropp som får oss vuxna att känna oss både långsamma och gamla, och ibland tar all tid i världen för att peta med en pinne i en vattenpöl eller ta på sig en strumpa. Tiden finns i våra celler som dör och skapas på nytt, som åldras och förbränner. Tiden påverkar oss hela tiden varesig vi vill eller ej.

När många människor samlas tillsammans för att göra något ihop över tid, måste mängder av olika tider krocka och samskapa. Alla kommer vi in med våra egna förhållande till och upplevelser av tid. Är vi medvetna om det eller utgår vi från att ”alla upplever tid som jag gör”? Hur olika människor förhåller sig till tid kan vara en grogrund till konflikt och en kamp för någon att hinna med och för en annan att sakta ner. Både våra kroppar och våra huvuden fungerar olika. Ibland vill dessutom huvudet fort och kroppen långsamt eller tvärt om. Tid påverkar. Ofta mer än vi tror.

Vi har den tid vi har. Problemet är att vi sällan stannar upp i den och är i det vi är i. Vi har oftast blicken på något annat längre fram. Hur bromsar vi in? Hur vänder vi oss mot varandra och mot vår omvärld? Hur förhandlar vi inte bara om utan med tiden? Är det ändå inte vi som delat in den i minuter och senunder?

På vilka sätt påverkas du av tid?

Vad har du för tempo? Skiljer det sig mellan din kropp och ditt huvud?

När du tänker på begreppet tid, vad känner du då?