Långsamhetens och hållapåandets lov…

Under fem år har jag nu arbetat med barn och kollegor kring tredje rummet som är både en fysisk plats och en idé om vad vi behöver göra för att mötas. (Sök på tredje rummet här på bloggen om du vill läsa mer). Fem år är en lagom tid för att kunna arbeta tillsammans och skapa kännbar och synlig förändring i en förskoleenhet. Fem år tänker ni, det är ju jättelång tid. Ja det är det och nej det är det inte. Bestående förändring inne i människor tar tid och när dessutom människor ska arbeta tillsammans och bygga en organisation som alla ska känna sig ansvariga för tar det ännu längre tid. Jag vet att när jag började arbeta i förskolan var extremt otålig i relation till förändring. Jag tyckte det hände så väldigt lite. Stegen var minimala. Idag har jag en helt annan förståelse för förändringsarbete, något som måste ske med små handlingar som kopplas ihop medvetet och växer och ger varandra synergier.

Långsamhet i arbetet är inte att inte göra någonting eller att bara vänta. Det är att hålla i alla små saker, göra om och om igen och våga lita på att de är en av de viktiga delar som kommer göra skillnad.

Ett viktigt arbete som vi gjort under dessa fem år är att jobba med att sänka vårt eget tempo och att bli mer uppmärksamma på nuet. I och med att vi själv övat oss i att vara nära materialen, nära barnen och nära nuet har detta också fått konsekvenser på vårt sätt att undervisa och planera utbildning.

Vi har börjat diskutera hur mycket vi egentligen kan planera fram intressanta möten och istället börjat lita mer till stunden, materialet/miljön och deltagarna som kommer med sina tillägg. Vi har börjat ställa oss den något underliga frågan: Hur lite kan vi göra? Vad är det allra första steget? som vid en första anblick kan se ut som att vi varken orkar eller vill arbeta men faktiskt är precis tvärt om.

Allt handlar om att arbeta mer fördjupat och långsamt med stort fokus på det nära samskapandet mellan barnen, materialet och oss. Det kräver också en noggrannhet i val av plats, grupp och material med en öppenhet för barns tillägg. Vi bestämmer inte vad som ska hända men vi är med i frirummet som öppnas, påverkar situationen med hur vi lyfter och lägger till i barnens utforskanden. Det är så långt ifrån ett passivt avvaktade förhållningssätt en kan komma, snarare ett fullständigt närvarande där varenda liten kommunikation mellan alla deltagare- barn, material och vuxna är i fokus.

Ofta har vi vuxna tusen och åter tusen idéer om saker vi vill visa eller göra med barnen. Alla våra idéer tenderar att äta upp barnens möjligheter att påverka undervisningen och vår förmåga att se var barnen befinner sig i sitt utforskande. I all vår välvillighet så går vi händelserna i förväg och missar 100 olika upptäckter för barnen att göra tillsammans med varandra och oss.

Jag minns en föreläsning om pedagogisk miljö som jag gjorde där vi just pratade om detta efteråt. En pedagog berättade att hen fått stora pappersrullar som hen inte visste vad de skulle göra med. Efter min föreläsning om material blev hen så inspirerad och sa till mig att nästa tillfälle med barnen skulle hen tapetsera ett helt rum med pappret för barnen att upptäcka. Jag sa

-Det är ett jättespännande erbjudande men före du gör det så skulle du kunna lägga in pappersrullen i rummet och presentera den för barnen. Vad gör de med rullen? Rullar de ut pappret? Går de på det? Drar de ut papper på golvet? Vill de fästa upp det på väggen? Vad får barnen för idéer?

Ja, det är klart sa hen. Jag tänkte inte att vi kan börja där. Skriv upp din idé och kom ihåg den, sa jag. Den kan du behöva längre fram men börja i det lilla. Var det pappret vi ville att barnen skulle få chansen att utforska så varför inte just börja med rullarna, de som pedagogen själv hade funderat över, vad kunde de ha dessa till? Vi skrattade lite tillsammans kring hur många idéer vi direkt har. Jag gör precis likadant själv. Särskilt nu när jag arbetar i tredje rummet och inte har en egen barngrupp som jag följer dag från dag. Då känner jag mig mer stressad av att prestera just den gången barnen kommer till mig eftersom de inte kommer mer än ett par-tre gånger om jag har tur (vi har ju åtta förskolor som använder tredje rummet). Det jag måste lära mig själv är att tredje rummet som plats gör ett instick i en process som barnen och pedagogerna bär och som skapar gungningar och spår hos dem. Jag kan bara vara i stunden med barnen och pedagogerna utifrån där jag är, att lägga till just det är också precis min uppgift. Det är därför vi ses. Tillsammans kommer vi bli något annat. Detta är något vi hela tiden måste hjälpa varandra med. Det är därför vi också fokuserar på tredje rummet som ett förhållningssätt, där fördjupandet av processerna kan pågå oavsett plats.

Att hitta fördjupning handlar också om att få göra igen och att få hålla på. Vi glömmer ofta klottrandet med materialet. Det får ta alldeles för lite plats. Klottrandet (prövandet av materialet utan att det behöver bli något, samtidigt som det alltid blir något-spår av prövande) behövs för att känna ett materials kvaliteter. Vad kan jag ha det här till? Vad kan det bli? Vad gör det med mig? När vi planerar aktiviteter för barn får de alltsom oftast göra en gång. Sen ska vi utveckla vidare. En gång. Har du ens tänkt på det? Vad händer på en gång? Antagligen tusen olika saker. Barnen provar. Om de ska få möjlighet att återkomma och visa oss vad det är som är extra intressant är det just det de behöver få göra- återkomma. Ann Åberg säger så klokt; Vad är det barnen återkommer till? Efter ett tillfälle vet ingen av oss vad som återkommer. Tre tillfällen minst. Då kanske vi kan se vad som blir intressant och som är värt att gräva vidare i.

Det är som att sila sand. Du måste sila bort allt det där runtomkringandet som finns där för att komma åt det som bara inte kan rinna igenom utan behöver synliggöras och arbetas länge med.

För att arbeta med vår egen estetik i reflekterandet och planerandet av undervisningen för barnen övar vi på att jobbar mer med materialen på våra reflektioner/planeringar. När vi har reflektion/planering med arbetslaget ska vi också befinna oss i miljöerna som är aktuella för det vi pratar om tillsammans med materialet. (vilket är möjligt för oss då vi har reflektion med arbetslaget varje måndagar 16-18). Om vi själva får göra först och tänka sedan (eller samtidigt) så får vi andra ingångar samtidigt som vi kan prova barnens idéer med materialet och tänka om hur de kan utvecklas. Jag vet själv hur förlösande det kan vara när vi suttit och pratat och pratat att faktiskt få göra, det liksom släpper in andra tankar i huvudet och kroppen.

Förut kanske vi hade frågat oss: Kan en aktivitet för åtta 1-2åringar under tre förmiddagar en vecka vara att ta fram åtta stora prassliga transparenta papper och låta barnen leka med och prova dessa? Idag är svaret ett självklart ja. Det händer mängder med små miniprocesser mellan barnen, pappret och de vuxna som vi kan arbeta med i stunden och planera vidare undervisning med. Att dessutom låta barnen uppleva flera gånger låter dem få återkomma och oss att fördjupa det vi ser. Något som vi förut, för det första inte sett som meningsfullt och för det andra inte ens hunnit se eftersom vi varit upptagna med att driva en färdig uppgift för barnen från A till B till C.

Hur arbetar du med att dra ner på tempot? Hur får du återkomma och göra igen i ditt arbete? Hur skapar du möjlighet för barnen att få återkomma och göra igen?