Barn är människor. Alla människor har varit barn. Att vara barn är att befinna sig i en viss ålder. Vuxna har bestämt att det är från att en människa föds tills den är 18år. Då betraktas barnet som en vuxen med de rättigheter och skyldigheter som kommer. Däremellan finns en del steg när barnet får lov att ta mer ansvar över sitt eget liv. Det som skiljer barn från vuxna är att de har färre år på jorden, i livet. Jag tänkte först skriva att de har mindre erfarenhet i livet men ändrade mig eftersom vissa barn kan ha levt i tio år och ha fler och komplexare erfarenheter av livet än en 30åring har. Det beror helt på var barnet föds och hur barnet fått leva, och givetvis det samma med 30åringen. Alla barn har fullt med erfarenheter när de möter oss på förskolan och genom sin tid där växer dessa på, både i och utanför förskolan.

Länge har vi vuxna förundrats över barns tankar och handlingar när vi spenderat tid med dem. Förundran kan vara en fin sak när vi människor tillsammans förundras över saker vi möter i världen, över livet eller över relationerna till det och delar förundran tillsammans. Förundran kan också vara en brist på förväntan, alltså egentligen förvåning. Vi förväntar oss inte att barn ska kunna tänka, handla, uttrycka de saker som de gör och då förundras vi över deras förmåga. Det är något annat. Det är en brist på förväntan. Vi tror inte att barnet bär på dessa möjligheter och därför förundras vi över dem.

Det är som att vi vuxna i många år försökt förklara för oss själva och varandra hur barn förstår världen. Vi kan ofta säga att barn är mycket friare i tanken än vi vuxna, att de har tillgång till leken, att de är raka, ärliga och säger sånt som behöver sägas. Samtidigt som vi spunnit ett regnbågsskimmer runt barn har vi också (ändå?) fortsatt förundrats över det barn gör och säger som om de inte var kapabla. Det vi egentligen förundras över är vår egen oförmåga att sträcka oss utanför. Varför blir det så?

I veckan uppkom en reflektionstråd på instagram mellan mig, Anna (@relagogistan), Reija (@reflekteramedmig) och Suzanne (@interactionimagination). Anna lyfte begreppet ”det kompetenta barnet” och ifrågasatte ordet kompetent, eller egentligen var det gjort med synen på barnet som någon som kan allt på egen hand. Anna menade att barn behöver vuxna på många olika sätt och att begreppet på något sätt fått vuxna att backa för mycket och lasta barn för mycket med åtagande i livet som de inte borde lastas med. Jag tänker att problemet med begrepp överlag är att vi så sällan återvänder till den kontext där begreppet växt fram. Vi människor har ett språk som vi försöker förklara världen med så att vi kan dela den tillsammans och när vi formulerar begrepp kommer de ur den kontext vi befinner oss i.

Det fungerar sällan att ta ett begrepp och flytta det till en annan kontext utan att verkligen fundera över vad det kan betyda, vad det kan komma att betyda och hur det kan påverka den kontext begreppet hamnar i. Om det med det kompetenta barnet strävas efter ett barn som är självgående, som klarar allt på egen hand och att alla barn förväntas klarar samma saker på samma sätt och att vuxna tränar dem på det så är vi på en farlig väg mot ett barn som på något sätt skulle frikopplas från sitt sammanhang . Vi blir alla till i relation med varandra och har dessutom olika sätt att möta världen och olika sätt att förstå den och ta oss fram i den. För mig handlar begreppet det kompetenta barnet om att vi vuxna möter barnen som människor som är kapabla att känna, tänka och agera i sitt eget liv. Vårt ansvar blir sedan att hjälpa till att lotsa dem i världen utifrån alla de ramar och regler vi som människor satt upp. Det är också vårt ansvar att låta den ifrågasätta dessa, skapa nya och påverka. Genom dem lär vi också känna vår värld på nya sätt eftersom de kan ha andra upplevelser av den än vad vi har. Det senare gäller ju inte bara barn utan alla andra levande varelse vi möter.

Hur skapar vår världsbild konsekvenser som andra får leva med? Om vi på riktigt hade varit mer öppna för det hade vi kanske kunnat skapa mer fred, frihet, rättvisa och samexisterande i den här världen.

Jag tycker det börjar bli dags att sluta upp att förundras över att barn har stora tankar, att de känner känslor och att de agerar. De är människor och tänker på saker som människor alltid har gjort. Vad är det här för plats, vad gör vi här och vad vill vi lämna efter oss? När vi stannar vid förundran över vad de kan, missar vi att ta hand om det de gör. Vi stannar vid att forska på dem istället för med dem, att ta reda på hur barn tänker och lär istället för att tänka och lära tillsammans med dem. Vi stannar vid att se på deras lek utifrån istället för att leka med dem. I allt detta kan vi aldrig backa från vårt ansvar som ledare att se till att vi har det bra tillsammans. Det är vårt uppdrag och vi leder utifrån de förutsättningar vi själva har att förstå det sammanhang vi är i.

Frågorna vi borde ställa oss är hur vi lotsar dessa nya människor in i världen, hur vi lyssnar till deras erfarenheter, hur vi delar med oss av våra och hur vi tillsammans förstår världen. Detta kräver ett stort arbete först och främst med oss själva. Hur fortsätter vi vara nyfikna? Hur lyfter vi blicken från vårt eget lilla sammanhang och blickar ut på det som omger oss idag? På vilka sätt förvaltar vi uppdraget som guider i livet? Hur lär vi av varandras erfarenheter oavsett ålder? Hur skapar vi möjligheter att mötas på sätt som öppnar upp och är trygga för alla som deltar?

Vad är skillnaden i när du möter ett barn eller en vuxen? Vad gör du annorlunda? På vilka sätt är dina tankar om den du möter olika beroende på ålder?