”Barn är jägare och ständigt på jakt efter nya spår som kan leda dem vidare om de blir utsatta för sådana sammanhang av vuxna jägare som är skickliga på att spåra. ”

Hege Hansson ur boken Att ge form åt förskolans innehåll (Lärarförlaget 2018)

Spaltmeter efter spaltmeter har skrivits om pedagogisk dokumentation. Själv har jag arbetat i relation till denna praktik sedan 2007 när jag startade mitt första arbete som förskollärare på förskolan Kärra Äng i Kärra norr om Göteborg. Där gick jag min första kurs i pedagogisk dokumentation för Christina Nilsson, den dåvarande torgpedagogen på Trollets förskola i Kalmar och min process drog igång tillsammans med barnen och mina kollegor. Jag fick tidigt höra att det var skillnad på dokumentation och pedagogisk dokumentation. Det avgörande var att få till en reflektionspraktik där dokumentationen var utgångspunkten och att låta dokumentationen påverka vårt gemensamma undersökande. ad är egentligen en reflektionspraktik och hur tar den form? Hur känns det att vara i en reflektionspraktik? Det är ju inte bara den tiden som vi är i reflektion med våra kollegor utan all tid däremellan också. Hur ser en reflektionspraktik ut, rent fysiskt? Dessa idéer har jag sedan dess utforskat på många olika sätt med många olika barn och kollegor.

Jag har deltagit i otaliga nätverk där dokumentationen lagts på bordet och vi har diskuterat vad det var barnen undersökte, vad de intresserade sig för och hur vi kunde utmana dem vidare. Det är ett slags övande på att spåra mening i det vi tillsammans håller på med. Ett tag pratade vi mycket om varför det inte var fler pedagoger i dokumentationerna och hur pedagogens påverkan av processen dokumenterades. Vi pratade mycket om hur vi förstod barnen och lite om hur vi förstod oss själva i relation till barnen och ännu mindre om hur vi förstod oss själva i relation till det vi utforskade tillsammans med barnen. Detta gick såklart lite upp och ner beroende på nätverk och vilka kollegor en hade runt sig. Vi samlade ofta dokumentationen digitalt i en powerpoint eller liknande och skrev sen ut sidor för att lägga på bordet. Barnen var inte särskilt involverade i den dokumentationen utan delar av den fanns på deras väggar och sedan gjorde vi gärna projektböcker av den vid årets slut där vi vuxna berättade berättelsen genom dokumentationen. Efter några år tröttnade jag på att prata om dokumentationen och drog mig ur de nätverk jag kunde dra mig ur. Det blev för mycket av ett uppvisande istället för ett undersökande. Jag letade efter något annat men visste inte riktigt vad.

Carla Rinaldis ord här ovan kan ge riktning i vad det är vi har den pedagogiska dokumentationen till men bara om vi är på det klara med vad det är vi letar efter. Det vi alla önskar är att dokumentationen, eller varför inte kalla det de spår som blir av processerna, ska hjälpa oss få syn på vad det är vi håller på med och skapa en drivkraft i det vi gör tillsammans. Det är en intressant och viktig tanke men jag ser den sällan i det som pågår runt om dokumentationen.

För mig har den pedagogiska dokumentationen fungerat som allra bäst när den varit ett samlande tillsammans av barn och pedagoger, när den varit fysisk mitt i verksamheten och blivit en synliggörare av det vi undersöker och på vilka sätt vi undersökt det. Det är något med materialiteten i dokumentationen som tilltalar mig. Hur den kan samla och synliggöra, vad den kan vara (material, bilder, skisser, ljud, filmer, former osv) och hur den är i rörelse, alltså inte ett resultat utan ett pågående? Detta blev särskilt synligt för mig i arbetet med tredje rummet. Där blev material som barnen tagit med, deras skisser, breven mellan grupperna och bilderna det som fyllde upp alla rum och skapade vår gemensamma berättelse. Det var ett synnerligen medskapande perspektiv där barn och vuxnas dokumenterande blandades och samlades. För mig handlar dokumentationen mycket mer om ett spårande än om ett samlande av vad som varit. Då är dokumentationen inte en bevissamling av allt vi har uppnått utan ett sammelsurium av spår som kopplas ihop med varandra i det barnen, vi och familjerna undersöker. Det är vi som ledare av förskolan som ansvarar för att möjliggöra detta men alla som deltar ansvar också för att bidra. Som ledare måste vi hela tiden samla erfarenheter i detta spårande, det intuitiva upplockandet av spår och lyssnandet efter det som vill göra sig hört. Det är inga enkla grejer och kräver att vi hela tiden arbetar på att tolka och skapa kopplingar samt forma det som blir synligt. Allt det där skapar en gemensam berättelse av vad vi är i. Och om den just ska bli gemensam krävs det att vi som leder den ser till att alla blir delaktiga. Att berättelsen stöts och blöts under tiden och att alla kan känna igen sig när den väl summeras.

Till hösten påbörjar vår förskoleenhet ett år av undersökande om hur vi tillsammans skapar vår gemensamma förskoleberättelse. Som du kan läsa i inlägget ”Att tillsammans och systematiskt leta efter ett gemensamt hur” så har våra senaste fyra år handlat om hur vi skapat en gemensam riktning i arbetet och sökt formen för den. Tredje rummet har varit ett ställningstagande som har tagit en fysisk form. Till hösten påbörjas arbetet om att synliggöra, koppla ihop och skapa de former för berättelsen som behövs för att berätta våra fyra förskolors, barnens och de vuxnas berättelser. Formen ska finnas för både barn och vuxna i förskolan och för familjerna. Det finns redan många berättelser men formen för uppsamlandet är olika. Under snart två år har vi lyfta fram de kollektiva väggarna där vi samlar spår från våra undersökanden, vi har gett pedagogerna enskilda reflektionsböcker och vi har en digital berättelse om barngruppernas processer för varje storarbetslag. Nu ska vi snart förhandla med våra lärledare om hur vi ska fördjupa arbetet. Vad blir viktigt på riktigt? Vad gör skillnad för hur vi tillsammans bygger förskola, upplever gemenskap och utvecklar våra sätt att spåra?

När bränner dokumentationen till för dig?
När bränner den till för barnen?
När bränner den till för arbetslaget?
När bränner den till för familjerna?
När bränner den till för arbetet tillsammans med kollegor som inte är dina närmsta?