Världen runtomkring oss förändras ständigt och vi med den. Att skapa erfarenhet är vårt sätt att växa som människor. Om vi ska växa och verkligen skaffa oss erfarenhet innebär det också att vi alltid måste se tillbaka på det vi varit med om och reflektera kring vad det gjort med oss. Det enda som är konstant i våra liv är rörelsen. Saker och ting förändras, varesig vi vill eller ej. Ingenting kan upprepa sig på exakt samma sätt men samma typer av händelser kan återkomma för att ge oss möjlighet att få syn på mönster och göra andra val.

Utvecklingsarbete har inte en linjär form oavsett om vi tittar inuti oss själva, på vår arbetsplats eller i samhället. Det är snarare en fram-och- tillbaka-opp-och-ner-och-hit-och-dit-resa. Det är också lika sant att alla de där resorna påverkar oss -den vi gör med oss själva, den vi gör i jobbet, den vi gör med samhället och med världen. Det är ett virrvarv av känslor, tankar och upplevelser som blir till de erfarenheter vi skapar. Att hålla ordning på sig själv i allt detta är ingen enkel uppgift, så var snäll mot dig själv och andra omkring dig.

Fler saker påverkar oss. Vi är aldrig kontextobundna. Allt vi gör och förstår utgår ifrån den kontext vi befinner oss i, vi kan inte lösgöra oss från den men vi kan öva oss i att ta ett steg ur oss själva och se på det som händer lite vid sidan av. Vi kan lära oss att det vi känner, tänker, tycker och gör beror på vad vi har för erfarenheter, att vi präglats av vårt sammanhang och den plats och historia som vi omgetts med. Hade vi varit någon annanstans, i en annan kontext, är sannolikheten att vi tänkt, tyckt och gjort annorlunda relativt stor. Varför ska vi tänka på det? Jo, för att orka lyssna och försöka förstå andra. En avgörande sak för att kunna växa tillsammans och inte isär.

När vi utvecklar oss själva eller arbetet på vår förskola är det lätt att tänka att det vi kommer på näst alltid är den bästa idén och det som visar hur långt vi kommit. Problemet med det sättet att tänka är att vi rangordnar de olika erfarenheterna som bättre eller sämre istället för att tänka att det vi gjorde förut möjliggjorde att vi kunde göra det vi gör nu. Likaså kommer det vi gör nu förändras för något nytt som vi kommer få syn på. Kanske går vi tillbaka till något vi gjort förut eller så hittar vi en ny idé, oavsett så är lyssnandet till det vi behöver göra just nu det absolut viktigaste.

Jag brukar prata om betydelsen av att ändra sig. Om vi aldrig ändrar oss kan heller ingen utveckling ske. Då står vi kvar på samma plats. Att ändra sig ska vara fullt tillåtet, utan förebrående och mötas med en nyfikenhet på tankarna bakom. Att ändra sig är inget misslyckande utan ett tecken på reflektion och begrundande. Ändå verkar just detta med att ändra sig väcka en oro att en gjort fel och en tillfredsställelse av att en nu gör rätt. Genom att tänka så här så bygger en in en rädsla för att kritisera och utveckla något. Det är det motsatta mot att utvecklas. För att utvecklas måste vi hela tiden fråga: varför gör vi så här?

Varför behöver vi utvecklas hela tiden då och vad betyder det egentligen? För mig handlar utveckling både om mig själv som människa och det kollektiv av andra som jag lever med. Här räknar jag inte bara in människor utan allt levande. En grundläggande sak för mig är samexistens i frihet, jämlikhet, fred och rättvisa. Vi människor har en lång historia av krig och förtryck vars konsekvenser påverkat världen till hur den ser ut idag och det fortsätter. I vårt kollektiva bagage ligger så mycket orättvisa, konflikt och utnyttjande som präglar vår världsbild. Det har blivit sätt att leva som få ifrågasätter eller ens tänker på. Någon säger att det är människans natur men jag tänker att det är att nedvärdera det som vi kunde bli och även ett sätt att slippa ta ansvar.

Att se vår egen del i en större helhet är av stor betydelse men, upplever jag, i den bild som målas upp av samhället idag är det snarare varje individs egen skyldighet att göra det bästa för sig själv utan tanke på andra dom premieras. Ett samhälle som utvecklas på detta sätt trasar sönder sig självt och skapar konkurrens, konflikt och utnyttjande. Ett egocentriskt samhälle skapar misstänksamhet och rädsla, i ett sådant samhälle kan inget gemensamt växa för det är ju just det- ett samhälle är något vi har gemensamt. Det är en plats där vi delar på ansvar, resurser, möjligheter, skyldigheter, där vi tar hand om varandra och där vi förstår att vi hänger ihop och att allt vi gör får konsekvenser, stora som små.

Samhället är förskolan, förskolan är samhället. Vi förändras och hänger samman. Utbildning är en plats för att både se tillbaka på det som varit och att förstå varför saker är som de är. Utbildning är också platsen för att drömma större, göra bättre och se till framtiden. Här är det avgörande att få leva livet tillsammans med andra, bygga tillit till varandra och till sig själv, förstå hur ett samhälle är uppbyggt och själv få bidra på olika sätt. Allt litet som sker på förskolan finns också större ute i samhället. Vuxna som arbetar på förskolan måste veta och känna detta. De behöver se på förskolan med en öppen och höjd blick. De behöver kunna dra kopplingar mellan små handlingar och stora.

Vilken förskola ska vi göra då? Varje tid kräver sin förskola. Vi måste vara i rörelse och vara nyfikna på de barn och familjer som kommer till oss. Vi måste undersöka barnens och tidens frågor och flöden, vi måste intressera oss för det som växer fram och både våga släppa taget om det vi tagit för självklart och hålla kvar i det vi ser som väsentligt. Så är det ständiga växandet, en sorg och förlust för det som varit och en nyfikenhet och osäkerhet på det som ska bli. Öppenhet och oräddhet behöver vi öva oss i. Växande kräver saker av oss men inget är så skönt som när vi känner oss själva, varandra och världen på nytt.