Jag tycker det är mycket olyckligt att förskolan blivit påtryckta ordet undervisning. Det är olyckligt för att det driver förståelsen för förskolans utbildning mot en traditionell överföringspedagogik. Jag hade först förhoppningar om att förskolans pedagoger skulle kunna fylla begreppet med förskoledidaktik, och jag tror att många har gjort det, men undervisningsbegreppet blev nog ett ännu större problem i hur andra ser på förskolans verksamhet och hur den ska ledas och utvärderas.

Före läroplanens revidering kom 2018 så skrev jag en serie på tre inlägg om undervisning som byggde på en föreläsning jag gjort. Det första behandlade vad jag kallar ett undervisande förhållningssätt. Där nyfikenheten på omvärlden är en grundläggande hållning och delandet av denna nyfikenhet vår undervisning av barn (och oss själva samtidigt med hjälp av barnen).

”Genom ett undervisande förhållningssätt ser vi möjligheter med det vi får till oss när vi lyssnar på barnen. Vi pratar inte bara med barnen för att socialisera eller för att skapa relation utan också för att lyssna aktivt efter hur barn förstår omvärlden. ” ur blogginlägget Ett undervisande förhållningssätt (Linder 2018) Läs det här.

Det spelar stor roll om vi ser på barnen som några som ska undervisas eller som några som vi ska leda i undervisning. Det spelar stor roll om vi ser på oss själva som överförare av kunskap eller som ledare av de processer som barn och vi är involverade i och som bygger kunskap och erfarenheter. Det spelar stor roll om vi tror att undervisning enbart är ett pratade från en människa in i en annan eller om vi förstår att vi bygger sammanhang där vi kan praktisera liv tillsammans och vara den utbildning vi vill ska ske.

Att planera för undervisning handlar om att känna sin grupp, veta vad de varit i/kommer från och sedan samla dem runt något gemensamt. Det som vi samlas kring ska vara relevant för gruppen, kopplas ihop med det som hänt före, gärna bygga på barnens tidigare tillägg (frågor, idéer, tankar) och om det är läge fördjupa det vi håller på med. För att veta vilket innehåll vi ska välja har vi vårt gemensamma projekterande att förhålla oss till. Det hjälper oss att fokusera.

Att känna sin grupp innebär att veta vad de är i, hur de mår, vad de har för kapacitet just nu och vad som intresserar dem. Det innebär också att veta hur vi ska dela grupper, vilka lärare som ska vara med vilken grupp, hur vi ska lägga upp tid, plats och material beroende på gruppen. Sen är inte gruppen bara en grupp, den är olika individer som tillsammans blir på olika sätt. Den är också alla de individuella barnen med deras förmågor, styrkor, skörheter och känslor. Att känna sin grupp och vilja alla barns väl är en av de viktigaste grundförutsättningarna en lärare har.

Att veta var de varit i/kommer ifrån betyder att vi måste bry oss om sammanhanget och hur det blir meningsfullt för barnen. Hur krokar vi i det de varit i innan? Hur krokar vi i och lyfter de frågor och upptäckter som barnen har gjort? När saker blir personligt istället för generellt engagerar det på helt andra sätt. Här behöver vi på riktigt bry oss om det som intresserar barnen. Vi behöver på riktigt känna att de är våra samarbetspartners.

Att samlas runt något gemensamt innebär att plocka ut innehåll som är relevant och viktigt just nu för just dess barn i den tid vi lever i. Här handlar det först om att medvetet ta ställning som förskola/förskoleenhet för vad som är relevant och viktigt och sedan bryta ner det till delar som kommer engagera både barn och vuxna. Hos oss är ställningstaganden och riktning ledningsgruppens uppgift (två rektorer, specialpedagog och ateljerista), ytterst rektorernas, det andra är ateljeristans (min) och sedan är det våra Samla och spåra-pedagoger som leder projekterandet i storarbetslaget. Därefter är det varje förskollärares uppgift att forma undervisningen för barnen och arbetslagets uppgift att genomföra den. Vi har skollag och läroplan att förhålla oss till och utgå ifrån men valet av innehåll måste göras av oss. Ju mer vi kan binda samman desto mer synergier kan bildas och desto starkare utbildning kan vi göra.

Att genomföra undervisning är att se till att man har tid, material/miljö och innehåll som tillsammans skapar förutsättningar för att inspirera och utmana de som man leder. Undervisning är inte ett skeende från A till B utan en dialog där barn, material, miljö och lärare är involverade. Det är ett lyssnande och formande där läraren måste associera, improvisera, vara närvarande i nuet och också ha en överblick på helheten. Undervisning är ett hantverk som är beroende av praktik och bara kan utvecklas genom den och tillsammans med den gemensamma reflektionen.

Den gemensamma reflektionen är den möjlighet vi har att tillsammans se tillbaka på det vi gjort och fundera på vad det gjort med oss. Utan reflektion fördjupas inte lärandet. Reflektionen behöver vara ett sätt att vara/göra hela tiden, inte bara vid bestämda tillfällen. Reflektionens uppdrag är att vrida och vända på det vi tror oss veta och tillsammans och på egen hand och hitta flera vägar att tänka och göra. Reflektionen låter oss stanna upp och kliva ur oss själva. Se på allt från sidan av. Reflektionen kan dras ut i oändliga samtal men behöver också den ramas in och leda till konkreta tillägg och förändringar. Genererar reflektionen till utveckling för barnen eller är det mest vuxna som förundras över barn eller i värsta fall över sig själva? Reflektera mycket tillsammans med barnen och mer sällan med vuxna. Bygg en reflektionskultur som lever starkt i verksamheten och gör sedan fördjupade nedslag med vuxna under årets gång.

Det är också väldigt viktigt med relevant stöd till pedagogerna i formandet av undervisningen. Vår specialpedagog ansvarar för att undervisningen är tillgänglig för alla barn och stöttar pedagogerna i det arbetet. Mycket av det arbetet är att skapa tydliga och trygga ramar att vara i, att skapa kontinuitet och igenkänning. Här blir våra ställningstaganden om människosyn extra viktiga. Mitt uppdrag blir att se till att pedagoger och barn har miljöer och material som skapar bästa förutsättningar för dem att utforska och leka. Jag hjälper till med att lyfta betydelsen av en tillgänglig pedagogisk miljö och hur en sådan kan utformas samt skapar system som underlättar förståelsen för miljö och material och lyfter progression och förhållningssätt. Jag är också drivande i hur vi kan göra undervisning av våra projekt. Jag lyfter fram och ger förslag på undervisning som är estetiskt, sinnlig och laborativ. Jag iscensätter för och påminner om kreativitet, fantasi och lek.

Undervisning hos oss ska vara drivet av nyfikenhet, laborerande och lekande. Det ska finnas humor och allvar och känslan är en viktig drivkraft. Undervisning är inte lek men kan bidra till lek om den träffar rätt i barnens driv och nyfikenhet. Därför gör vi planerad undervisning två timmar om dagen och sedan finns tid och rum för barnens egna planer. Om vår undervisning engagerar så använder barnen innehållet i sina självvalda lekar och fortsätter hela dagen. Den spontana undervisningen finns i ett undervisande förhållningssätt som jag beskrev tidigare.

Undervisning handlar mycket mer om att leda andra in i utforskandet och nyfikenheten än att överföra något. Att skapa goda förutsättningar och hålla engagemanget levande, att koppla samman och visa hur allt hänger ihop. Det handlar om att på riktigt undra vad nån annan tänker och befinner sig och att vara i det tillsammans.

Idag har jag skrivit några grundläggande tankar om undervisning. De är skrivna ur perspektivet barn och lärare men genom att byta ut dessa ord kan du läsa texten som rektor och tänka på de pedagoger du leder, eller som verksamhetschef och tänka på de rektorer du leder. Undervisning har samma grundläggande aspekter oavsett ålder och position på människor. Grundläggande är att du intresserar dig för hur du kan lära känna dem mera och inspirera dem att ta sig vidare i sin förståelse.

Hur ser du på undervisning och din roll i den?

Vilka förutsättningar har du och vad gör du med dem?

Vad hade du behövt för att utveckla sättet du undervisar på?