Idag tänker jag skriva om komplexitet och varför det är livsnödvändigt att vi ge oss in i den men först ska jag skriva något om förenkling.

Jag läser oroande nyheter om att elevers läsförståelse minskar, att de inte kan/orkar/vill ta sig an komplexa texter, att de inte förstår och att lärarna då förenklar och förenklar för att möta dem. Svaret på detta är att läsa mer. Ingen grunnar på vad vi ska läsa eller varför det blivit så här utan bara att det ska läsas mer. Jag tänker att detta är ett större problem än dessa elever eller läsandet i sig. Jag ser ett samhälle med människor som inte vill lyssna, se eller veta något som de inte redan vet, som väljer det de är vana vid och som är oerhört rädda för att säga jag vet inte. Jag ser ett samhälle av förenkling där tydlighet är en dygd över alla dygder och där allt ska vara konkret och lättförståligt, gärna i punkform. För ack och ve om någon skulle behöva använda sin hjärna för att sätta sig in i något, säga jag förstår inte eller behöva förändra sin ståndpunkt eller göra något på andra sätt. Jag ser experter förklara saker in i oändlighet utan att fördjupa eller lägga till perspektiv. Experter som ska reda ut åt oss, välja åt oss, ja till och med känna åt oss så vi slipper ta några som helst beslut, eller vandra in på någon stig som skulle leda till något oväntat. Nej allt ska vara förutsägbart och landa in precis på rätt plats utan skav eller obekvämlighet. Förenklingen som sker på en mängder av områden struntar blankt i att det som sker i oss och runtomkring oss är konsekvenser av mängder av olika skeenden som påverkat varandra. Den struntar också i att vi som människor behöver vara i komplexiteten för att kunna leva våra liv. Vi behöver närheten till de stora och svåra frågorna, behöver ha dem i vår vardag och bearbeta vår plats i världen. Istället stoppas de undan, nyckeln slängs bort och resten vänder vi ryggen åt.

Samtidigt som denna förenkling pågågår har resiliens blivit ett modeord och det skrivs mängder av böcker om det och utformas otaliga kurser. Att vara resilient innebär att vara motståndskraftig och klara av förändring och motgångar, att kunna anpassa sig, hålla i och genomföra saker. Jag tänker osökt på ett annat modeord: grit, som var i ropet för ett antal år sedan. Resiliensen behöver övas upp i människor, utrycks det. Upplevelsen av att människor är skörare nu än förut (oklart när) växer. Vad har hänt? Varför har det blivit så?

Vi köpte bokpaket till våra förskolor när bidragen från staten kom. Jag och min kollega som är specialpedagog fick uppdrag av rektorerna att välja ut böcker till våra förskolor. Det var en ynnest att välja ut böcker som skulle berika våra barn och pedagogers bokvärldar och inget lätt jobb vill jag lova. Vi valde böcker utifrån vår ekologiska riktning och vår människosyn. Valde böcker med olika typer av bilder, från fotografier till akvarellmålningar. Valde böcker med en bredd av berättelser och berättandeformer. En av böckerna vi valde var Lars Lerins Trollet som hittade hem. En lika vacker som poetisk bok om trollet Måns som lämnar sitt barndomsgryt och ger sig ut i världen för att leta reda på ett eget hem. Texten är komplex med många ord som vi inte använder i vardagsspårket och bilderna likaså, akvareller som är detaljerade och kräver sin blick. När vi hade Läslust i ledningsgruppen (vi läser skönlitteratur tillsammans var tredje vecka och reflekterar över texterna, pedagogerna gör samma) så pratade vi om hur tät texten var med mängder av beskrivningar och ord som vi inte använder. En kollega lyfte att hon var orolig för läsa boken för barnen eftersom hon tänkte att hon nog skulle tappa barnens uppmärksamhet när texten var komplex. Vi började pratade om detta och vikten av att våga presentera olika typer av texter för barnen, hålla i och hålla ut, återkomma och tillsammans bryta ner och förstå. Här någonstans började jag tänka på komplexitet. Varför är vi rädda för att gå in i något komplext? Varför vill vi att allt ska vara så lätt och underhållande hela tiden?

I vår organisation läser vi nu skönlitterära texter tillsammans var fjärde vecka. vi högläser i grupp och reflekterar kring våra upplevelser av texten. Vi har i snart fem år involverat oss vuxna i filosofiska frågor på mängder av olika sätt och arbetat med att känna, tänka och vara i komplexitet. För många av oss tog det nog ett par år innan vi vant oss att ställa den typen av frågor till oss själva. Likaså var det mycket tystnad under de första reflektioner innan vi kunde känna oss bekväma nog med att öppna dörrarna till de rummen i oss som stängde inne dessa tankar. Filosofen Jonna Bornemark har skrivit om den moderna människans mur mot ickevetande, de stora frågorna som varför vi är här och vart vi är på väg i våra liv, frågor som vi inte vet något om. Hon menar att vi alltid måste gå dit, veta att vi inte vet, förhålla oss till att stå där och inte veta. Utan ickevetandet tappar vi den balans av eftertänksamhet och inlyssnande som behövs för att navigera på kloka sätt. Jag tänker att vi också tappar själv djupet i livet, meningen. Att våga vara i det svåra, tänka tillsammans och inte ha svar är en nödvändighet.

Här någonstans kommer vårt uppdrag som utbildare att ställas på sin spets. Vågar vi vara i det komplexa med barnen? Vågar vi lyfta in innehåll som inte bara roar dem och får dem att känna igen sig? Vågar vi ta ansvar för att lyfta in medvetenheten om komplexitet i barnens liv (den är ju där redan men kanske inte syns?)? Vågar vi öppna dörrar som barnen kanske annars inte gått in igenom? Vågar vi skapa motstånd, reflektion och känslor där vi alla på riktigt kan fördjupa vår relation med livet?

En sak som står i vägen för förskola och skola tror jag är vad andra ska tycka om det vi gör. Vi är ständigt i en slags oro för att folk runtomkring inte ska vara nöjda. Det har gradvis under åren blivit mer värt vad andra tycker om det vi gör än vad utbildningen verkligen bidrar med. Föräldraenkäter ska lyfta utvecklingsområden för verksamheten istället för resultaten av den utbildning vi gör med barnen. Fokuset har blivit helt skevt. Vi är rädda för att behöva stå till svars inför förenklingssamhället. En inte så enkel sak. Här kommer vi med våra flummiga svar om att komplexitet och ickevetande. Vem orkar bry sig om sånt när det finns tvåhundra barnprogram på Netflix? Ja, ni förstår.

Det finns sällan en (1) orsak till något utan en komplexitet av omständigheter som vävt samman det som blivit. Jag ser i alla fall två värdefulla möjligheter i att våga vara i komplexitet, att veta att man måste höja blicken för att kunna säga något om ett sammanhang och att veta att allt man gör skapar effekter som man inte vet eller kan kontrollera. Detta kan ju lätt få en att ramla omkull av tyngden som läggs på ens axlar men här kommer också tilliten till andra in. Varje människa har ett huvud att tänka med och en kropp att känna med. Om vi tillsammans i utbildning kan öva dessa förmågor, våga fråga varandra svåra saker, våga vara i ickevetande och hålla hoppet om mänsklighetens inneboende kompass så finns här oändliga möjligheter att växa.

Nu har du läst hela vägen ner hit. Du kanske undrar, men vad har detta med mig att göra egentligen? Mitt arbete är ju väldigt konkret. Vi luras ofta att tro att det konkreta inte är komplext. Att en konkret handling som att till exempel klä på barn kläder i en hall, läsa en bok på vilan eller gå till skogen med barngruppen inte har något med komplexitet att göra när det i själva verket är precis tvärt om. Varje liten beröring av en annan människas liv sätter igång saker i hen, skapar minnen, bygger identitet. Du gör tusentals sådana beröringar varje dag. Var medveten om det och våga göra dem med intention, med kärlek och med respekt för att du är en som påverkar liv.