I torsdags satt jag på morgonmöte med min kollega och barngruppen. Vi skulle äta frukt och min kollega hade fått en brödkniv och en matkniv i skålen med frukten, antagligen för att kollegan som gjort iordning skålen inte hittat en skalkniv och gjorde sitt bästa för att försöka kompensera detta. Min morgonmöteskollega lyfte skålen och tog upp knivarna och sa oj, kolla här, och höll upp knivarna inför barngruppen, vi har fått två knivar till frukten idag. Vad är det för skillnad på dem? Barnen började genast prata om skillnader, att knivarna var olika stora, att det var olika sorters knivar och jag och kollegan fyllde på dialogen med våra erfarenheter av knivsorter, vi pratade om matknivar, brödknivar, filéknivar, täljknivar och så vidare.

Barnen som är mellan två och tre år började associera och pratade om hur man kan skära sig på knivar och vi pratade om vad knivar kan ta sönder, både saker och människor. Vi pratade om blod och hjärtan som pumpar och varför blodet rinner ut. Vi pratade om koagulation, ett jättesvårt ord att säga (vi provade såklart!) och som min kollega förklarade som kroppens eget plåster. Min kollega är så inlyssnande, ödmjuk, rolig och barnen känner det. De litar tillfullo. De öppnar sig och berättar om otäcka saker som när de skurit sig och de samtalar och lyssnar och känner med varandra. Det var en lång och intensiv dialog med mängde av ord, begrepp och samband. Hela tiden tänkte jag på de förlorade orden. På hur kniv inte bara är kniv utan så mycket annat. När min kollega börjar skicka runt frukten så lyfter hen blicken och säger – Tja, så där kan det också blir, lite sidospår. Nej säger jag, det där var verkligen inte ett sidospår. Du har precis arbetar fullt och intensivt med de förlorade orden kring knivar. Min kollega ler och säger javisst, såklart!

När vi är i vårt vardagliga arbete så är det så lätt att inte tänka att det vi gör hänger ihop. I stressen av att duga, planera och genomföra så glömmer vi bort det nära och lilla som egentligen är det jättestora och värdefulla. Kollegan jag skriver om här är en mästare på att fånga stunden och barnen, på att fantisera, fabulera och improvisera. På att prata med hela kroppen och bjuda in till en sällsynt trygghet och ingjuta mod i alla närvarande. Förmågor som är få förunnade. Hur kan vi inte låta lärarens yrskeskickligheter drunkna i kraven på planering, syften och mål? I början på veckan vacklade jag själv och just denna kollega skrev ett långt mail till mig om den experimentella organisationen och hur den måste få var lös i kanterna, vara prövande och att det är i detta mellanrum vi kan forma något nytt och att vi måste göra det tillsammans. Kollegans ord hjälpte mig att hitta tillbaka till mig själv, påminna mig om att allt det vi gör inte kan tänkas ut i förväg utan måste få växa fram. Jag hoppas kunna återgälda tjänsten.