Vi har på förskolan och i stadsdelen ett samarbete med förskolor i Italien som pågått sen 80-talet. Utbytet med italienarna gör att vil alla, bådet intalienare och svenskar, ser vår verksmahet i ett annat ljus. Kulturskillander görs tydliga och vi ser vad som är en del av kulturen i det vi gör. Under en föresläsning (tror minsann att det var den första jag var med på efter jag startat på förskolan) pratade vi om kmkonflikthantering barn imellan. Jag kom så väl ihåg att vi fick höra att det kanske kunde vara så att vi bryter barnen för fort i deras konflikter och ger dem en ”vuxenlösning” istället för att vänta ut och finnas brevid och låta dem hitta en egen lösning.
Igår var jag med om precis en sådan situation. Det handlade om turtagning och rättvisa och de fyra barnen argumenterade SÅ väl för sin sak och för varandra. De kom ändå ingen vart eftersom de tyckte olika och hade olika personliga intressen för problemet ifråga. Efteren stund bryter ett av barnen diskussionen med att säga –Nu bestämmer JAG, vi olar! och så börjar barnet räkna ole-dole-doff. Alla de andra godtog detta och beslutet som blev var alla nöjda med, de fortsatte sitt arbete.
PEDAGOGISKA KULLERBYTTAN 
Lämna en kommentar