…borde vara att skapa metoder för att hantera förändring. Det är omöjligt att gå tillbaka till det som har varit för det finns inte längre.

När ska vi börja inse att vetenskapligt bevisade kunskaper ändå är konstruerade av oss som människor och att vi har makten i vår hand att tänka annorlunda om dem? Att vi inte behöver tänka ”antingen eller” utan ”både och”.

När ska vi inse att ju mer vi delar på saker destå svårare får vi att se helheter, att skapa någon mening av det vi försökte göra?

När ska vi förstå att allt lärande handlar om att hitta vår plats i världen och hur vi skapar teorier kring vad som är vår plats?

Vi kan inte skilja matematik från språk, individen från lärandet, utbildningen från samhället allt genererar och är beroende av varandra.

Det är exakt samma sak som händer när Jan Björklund säger att det är ”lärarnas fel” som när Sverigedemokraterna säger att det är invadrarnas. Vi vill bara hitta vems ”fel” det är och ser inte att våra tankar om ”felet” skapar denna riktning av meningslöst beskyllande. Det leder ingenstans, det ger ingenting utom byggandet av barriärer och sönderdelande som tillslut kommer göra att hela bilden kommer förloras. Hur ska vi ha det? Ska vi fortsätta att försöka mäta oss till produktiva människor eller ska vi försöka ta del av varandras olikheter för att skapa bilden av vilka vi är som individer och som kollektiv?

Det är galenskap att försöka dela upp på detta vis och vara så naiv att man tror att det finns saker som är oberoende av varandra. Vi är beroende av varandra och kommer alltid att vara. Det är i förhållande till någon annan/till något annat som jag också kan veta vad jag är, finns inte det andra kan jag inte känna mig själv. Jag är någon/något i ett sammanhang. Det är här vi måste börja.

Mina tankar efter två dagar av intensivt tänkande, fortbildande, mötande, kopplande…….

Vad tänker du?