Igår pratade jag och en kollega om att vi måste börja ta oss utanför förskolan mer med barnen. Barn som grupp är näst intill osynliga ute i samhället. Nu tänker jag rent fysiskt alltså. Det slog mig så hårt när vi gick på stan med våra och folk stannade upp som det var värsta showen. Människor är inte vana att se barn som en del av samhället. Barnen är på förskolan.

Det som barn tänker och gör får sällan heller någon plats utanför förskolan. Hur kommer det sig? Hur kommer det sig att barn inte få lov att tänka och tycka om saker som påverkar dem? Hur kommer det sig att de inte få visa vad de gör och tänker? Ja, jag vet inte. Jag tror att det handlar om att samhället i stort har en bild av barn som oförstående och oförmögna på det hela taget kanske också att barn är ointresserade av ”vuxensaker”. Det har förändrats, helt klart, barn idag får mer utrymme och vuxna tar mer hänsyn till barns åsikter men när det gäller viktiga saker som att få ta del av det större sammanhang som de är en del av så står det till och med i läroplanen att vi ska fostra barnen så de ”på sikt” kan delta i samhällslivet.

Men om vi pedagoger/vuxna som nu tror att det spelar roll vad barn tänker och känner idag, är överens om att de borde vara en del av samhällslivet nu, eftersom samhället påverkar deras liv varje dag och för att de faktiskt är en del av samhället idag, kan vi göra något åt det?  Klart vi kan mina kära vänner, vi kan använda våra vuxna röster och låta barnen använda sina för att förändra bilden av barnen.

I förskolan kan vi göra mycket. Vi kan koppla ihop barnens projekt med samhället, med andra förskolor, andra barn, vuxna, bibliotek, kulturarbetare, byggnadsplatser eller vad det nu kan vara. Å tänkt med teknikens hjälp kan vi utforska andra barns samanhang, med hjälp av Skype kan vi nu få tag på folk från hela världen! Tänk om våran uppgift faktiskt kan vara att göra barnen till en del av det som pågår runt omkring dem, inte skola in dem i förskolevärlden utan i världen. Vad begränsar oss?

Jag hade en annan kollega som berättade om barn som aldrig hade varit på banken, eller posten (tja det sista kan ju vara lite svårt eftersom det snart inte finns några postkontor kvar) för att vuxna inte tror att barn förstår eller är intresserade av det. Jag har haft barn som aldrig åkt spårvagn eller varit vid havet. Här kan förskolan också agera som en utjämnare när det gäller olika barns möjligheter rent socialt, en oerhört viktig tanke och en stark motivation till att resursmässigt satsa på förskolan.  Hur ger vi barnen möjligheter att bredda sina referenser och kopplar ihop dem med de sammanhang de lever i? Kan det blir årets utmaning?