Reducerad till en Rutinsituation? – att ge barnen makt över sitt eget liv

Jag spinner vidare på tankar från en twitterreflektion tillsammans med @mammahensvarld Jenny Henriksson och hennes inledande frågor

och ett blogginlägg från Mathias Köppen – Krav, tvång, makt som fick tankar som har legat i vila ett tag att blomma upp igen. Så här kommer mitt lilla bidrag att fundera över.

Vad är en rutinsituation? I ditt vuxna liv, ja du som arbetar på kontor eller i en affär eller någon annanstans som inte är en förskola, vad skulle du benämna som en rutinsituation i din dag? Är det när du klär på dig på morgonen, äter lunch, när du går ut en sväng på din rast eller när du går på toaletten? Gör du det på rutin? Betyder det något för dig i ditt liv? När bli något reducerat till en rutin? Eller har rutin inte det det förminskade värde jag tillskriver det?

Jag har funderat en hel del på det här med rutinsituationer som de benämns på förskolan och hur de vuxna tar makten över dem och kan helt och fullt vända från en inkluderande, öppen och inkännande pedagog till en härskande, avstängd och exkluderande pedagog. Per Bernemyr sa det, när han handledde på vår förskola, att det är i mellanrummen man ser det, hur barnen blir lyssnade till och hur gruppen tar hand om varandra. Inte på samlingen när det är uppstyrt av pedagogerna utan när barnen får vara i mellanrummen och pilla med sitt. Då märker man om det finns inkludering, omhändertagande och relation i gruppen.

Ofta hör jag pedagoger dela upp dagen med barnen i projekterande och rutinsituationer och kanske även en sväng med ”fri lek”. Jag har också oroat mig för hur rutinsituationer ska lösas och har många gånger suttit och pratat med kollegor och försökt lösa problem som uppkommit när barngrupperna varit för stora eller barnen varit för små eller tiden varit för kort, eller maten har blivit kall. Alltid har problemet legat utanför vår kontroll och vi har fått hantera det bäst vi har kunnat. Jag har också tänkt att jag, eller hört att andra, varit ensamma med så och så många barn. När vi började samarbeta kring detta på vår förskola, barn och pedagoger så har jag helt ändrat syn på de sk. rutinsituationerna. Det som vi kallar för rutinsituationer kan i själva verket vara något helt annat. 

Ett arbete som mina kollegor gjorde med de allra yngsta barnen på vår förskola var just att försöka ge barnen makten över hur de skulle gå tillväga i att ta hand om sig själva tillsammans. Märk noga hur jag uttrycker det, ta hand om sig själva TILLSAMMANS, för det handlar inte om att var och en klarar sig själv utan hur man kan ta makten över sin egen vardag och skaffa sig det man behöver men också att se till att andra runtomkring får det de behöver. Genom att erhålla kunskap om hur och var så kan man också dela den med andra och få flera att kunna. Detta var alltså ett gemensamt arbete för barn och pedagoger. Pedagogerna hade makten över att fördela tiden, tillgång till mat osv men det de gjorde var att ge barnen möjligheter att delta, att göra det synligt hur det fungerade och var man hämtade, lämnade, var saker fanns, hur det kunde gå till. Pedagogerna var också öppna i att låta barnen göra på sina sätt så länge det inte blev ett problem med säkerhet. Att som vuxen våga frångå sin egen inrutade tanke och dela med sig av makten till barnen är svårt och det ger också en oro över att göra rätt och ge tillräckligt mycket stöd. Genom att verkligen lyssna på barnens försök, förslag och tillägg hittade mina kollegor och deras barngrupp sin väg att gå. Här synade man allt i skarvarna och funderade på hur det kunde vara. Varför man gjorde på visa sätt och hur det blev om man gjorde på andra sätt. Det krävs mycket tillit, både från pedagogerna mot barnen men också mellan barnen och från barnen till pedagogerna. Ett lästips här är helt klart Lyssnandes Pedagogik av Ann Åberg och med teoretiska tillägg av Hillevi Lenz Taguchi där Ann beskriver just ett sådant arbete om hur man bryter ner strukturer och börjar syna sin vardag med barnen.

Jag tänker på vad vi väljer att dokumentera i förskolan, vad vi väljer att synliggöra. Jenny, som skrev tweeten här ovan, sa att hon bara hört och sett om projektarbete från förskolor som arbetar med inspiration från Reggio Emilia och inte hur man gör med resten av dagen. Jag tänker att detta är ett synliggörande av vad vi i förskolan väljer att visa upp och i det valet finns säkert också etiska och uppdragsmässiga val. Jag tänker återigen på mina kollegor som valde att dela sitt arbete kollegialt på vår delar-dag i kommunen. De ville få andra att tänka tillsammans med dem kring hur vi kan förskjuta delar av makten vi vuxna har på förskolan vidare till barnen. Många saker som andra pedagoger tänkte var omöjliga att göra med små barn hade mina kollegor gjort med hjälp av en stark tilltro till barnen och ett stort lyssnande som inte handlade om att skapa anarki utan som handlade om att plocka fram allas olika tankar och sätt att göra för att tillsammans förstå varandra och den vardag vi lever i. Här är nätverken en stark kraft för förändring för barnen på förskolan. När pedagogerna möts och får syn på varandras verksamheter kan mod och hopp väckas och möjligheter ges. När verksamheten blir transparent mellan dem som arbetar däri kan erfarenheter delas. Sedan har vi vårt uppdrag och kan inte dela vad som helst med vem som helst. Barnens integritet, föräldrarnas önskningar är alltid ett etiskt ställningstagande och ska noga diskuteras och vägas.

Alla förskolor som säger sig inspireras av RE arbetar olika, för det är just vad de förskolorna och de pedagogerna väljer att inspireras av som blir deras uttryck på just deras förskola. Alltså är det olika överallt. Det vi gemensamt har att förhålla oss till är läroplanen. Här finns starka värdegrundsuppdrag som inte går att förringa. Det jag och mina kollegor inspireras av kring Reggio Emilias sätt att arbeta och tänka om barn och förskola är barnens och förskolans plats i samhället, barnens möjlighet att utforska sina egna teorier före de får tillgång till fakta och sedan kunna förhålla sig till dessa, att väva samma fakta och fantasi, att veta att barn har sina referenser och sin historia med sig till förskolan, att involvera föräldrar i barnens och förskolans arbete, att dela och reflektera tillsammans med barn och kollegor. För mig handlar det mer om värden än metod, att förstå förskola och i relation till den barn, pedagoger och föräldrar på andra sätt. Vidare inspireras vi också av synen på kunskap som något vi skapar tillsammans och som är föränderligt. Alla som tar del av forskningsrön vet ju det, att det som var sant igår, inte helt säkert är sant idag.

Så hur ska vi avrunda det här då? Jo, om vi börjar med att se på verksamheten som en helhet, som en obruten cirkel där allt ingår som vi alla behöver under dagen i samklang med det vi är nyfikna på och det vi vill ära oss mer om. Allt detta arbete bygger på våra relationer till varandra och vår förståelse för varför vi är där vi är. Så om vi utforskar det tillsammans, oavsett om det är i stort eller smått och ställer det i relation till förskolan, samhället, Sverige och världen (och rymden and beyond?) så gör vi nog det vi borde göra tänker jag…..lite som livet i stort faktiskt.


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s