Rocka Sockorna idag och låt sedan värdegundsarbetet genomsyra allt imorgon och i fortsättningen!

Idag är det Rocka Sockorna som uppmanar till att få lov att vara olika och särskilt uppmärksammar människor med Downs syndrom.  Titta på denna lilla film som är en finfin förklaring.

Det är fint och viktigt med dessa typer av engagemang samtidigt som det kan bli en alldeles för enkel väg att arbeta med värdegrund i utbildning. Likaså är kompisteman, värdegrundsvecka, FN-dagen och allt annat sådant samma sak . Om man inte låter värdegrundsarbetet genomsyra hela verksamheten har dessa typer av uppmärksammanden mycket liten verkan för i verkliga livet. Hur olika tål vi att folk egentligen är? När blir någon konstig? När blir någon udda? Hur stora är våra ramar för vilka olikheter som tillåts?

Från det att ni, barnen och föräldrarna stiger in på förskolan på morgonen tills ni stänger den på kvällen så ska allt ni gör marineras i den värdegrund ni har. Det ska påverka allt. Det är endast så som vi kan förändra något i grunden. Då kommer det vara en självklarhet att människor som är olika dig kommer ha lika stor självklar plats som du har. Jag vill inte på något sätt ta ifrån dessa uppmärksammanden dess betydelse eller hur de kan hjälpa människor att förstå mer men som lärare i utbildningssystemet tänker jag att vi måste vara förebilder för en större förståelse för vad värdegrundsarbete betyder redan från början.

Värdegrundsarbete är inte ett tema eller en dag, det är hela tiden. Det präglar ALLT. Vi ser det i vår syn på människor stora eller små, med funktionsvariationer eller inte.

Börja titta dig omkring idag. Det syns nämligen ganska tydligt vad människor runtomkring dig har för värdegrund och vi ska börja med de vuxna, de som har ansvaret på förskolan. Hur beter vi oss? Pratar vi negativt om barnen över deras huvuden(eller för den delen på planeringen, i personalrummet eller skriver om dem i deras dokumentation) och säger att ”den är sån och den är sån”? Skäller vi på barnen när de misslyckas leva upp till det som vi lärare har satt som mål som kanske är alldeles för svårt eller dåligt instruerat? Straffar vi barnen med konsekvenser där barnen utesluts? Snackar vi skit om familjerna och klagar på att de aldrig lämnar extrakläder eller kommer och hämtar i tid? Börjar vi veckobreven eller möten med familjerna med att kollektivt anklaga och lägga skuld på dem för det? Klagar vi på vår kollega bakom ryggen på denne? Surar vi planeringen för att kollegan faktiskt borde förstå något som är så uppenbart för oss själva utan att förklara hur vi tänker och lyssna på kollegan? Säger vi till rektorn, ”jag vill inte arbeta med den eller den” istället för att hjälpa våra kollegor att utveckla sitt sätt att vara pedagog och arbetskamrat? Så som vuxna beter sig beter sig också barn. Det är helt vansinnigt att tro något annat. Vi kommer se vuxnas beteende i hur barnen på förskolan gör. Hur de bryr sig om varandra, hur de pratar om varandra, hur de inkluderas varandra i lek och utforskanden, hur de lyssnar på varandra och på vuxna. Vi ser det i hur de behandlar material och miljö, hur de möter andra barn/vuxna/samhället när vi är ute. Givetvis behöver barn liksom vuxna fundera över hur vi gör och uttrycker oss och öva på det eftersom det inte bara kommer över en natt eller är medfött. Jag tror heller inte det är så enkelt som att vi säger att det är föräldrarna som misslyckats för att barnet beter sig på vissa sätt och att det är de som ska rätta till det i förskolan. Hur barn är, hur vi människor är förändras beroende på vad vi har omkring oss. Upplever människor att vissa beteende funkar bra i vissa miljöer kommer de också att använda dem oavsett vad de har med sig från andra miljöer. Människors sätt att agera anpassas till vad som är accepterat av andra och vad som anses vara normalt av andra i just den gruppen man tillhör. Jag tror ni har hört mig säga detta förut och det kan kännas bedrövligt men man har (ofta) den barngrupp man förtjänar. Detta kan dock vara byggt på goda intentioner men som helt enkelt slår fel för att man inte har tänkt det där extra varvet. Hur får man människor att vilja samarbeta med varandra? Hur får man dem att se varandras olikheter som en tillgång?  Jag vill påstå att på en förskola med genomtänkt värdegrundsarbete som präglar hur man bygger undervisning och arbetssätt så kommer du höra barnen prata och se dem agera på andra sätt än förskolor som inte har det. På förskolor med ett genomtänkt värdegrundsarbete får du en känsla av glädje, omtanke, värme, välkomnande redan när du kliver in genom dörren.

För att kunna skapa bra värdegrund handlar det om att se till att människor är trygga och känner sig som en betydelsefull del av sammanhanget. Det gäller både barn och vuxna. Det betyder att alla ska känna att de kan påverka sitt sammanhang, att de blir lyssnande på och tagna på allvar. Det betyder inte att alla får göra som de vill och bara tänka på sig själva, tvärt om, det betyder att när vi kommit så långt med vårt arbete så kommer barn och vuxna ta hänsyn till hur andra behöver ha det. De kommer förstå anpassningar och ta dem som självklara, de kommer också möta människor som kommer in hos dem på dessa sätt för de är vana vid att olikheter har ett värde och att alla inkluderas i deras gemenskap.

När det gäller barnen så är deras trygghet och meningsfullhet i vardagen en del av vårt uppdrag som lärare. Om vi har lyckats ser vi det tydligast i om barn har tillit till oss vuxna, om de vågar komma till oss i sina svåra stunder, när de känner att de misslyckats, när de behöver gråta, när de blir frustrerade och arga. Likaså om de känner samma för barnen i gruppen, om de vet att de kan få hjälp, stöd och uppmuntran där.  Jag kan nog säga att det är exakt samma med vuxna. Om vi vågar visa vår sårbarheter för våra kollegor, för vår rektor eller andra som arbetar med oss så har vi kommit långt. I en förskola där värdegrunden genomsyrar allt är det ingen som begär att alla ska ”lyckas” hela tiden utan ser att vi alla tillsammans är på en utvecklingsresa, små som stora. ”Vi är varandras miljö, vi gör varandra bra” som Pia Sundhage uttryckte det. 

För att skapa en bra värdegrund på vår förskola så hjälper det inte med enstaka händelser utan vi måste hitta arbetssätt som hela tiden är i dialog med värdegrunden. I allt vi gör måste vi fundera på hur det rimmar med vår värdegrund (med utgångspunkt i läroplanens värdegrund och uppdrag). Vad kan det betyda då? Det kan innebära allt från att medvetet skapa tillgängliga (fysiskt och psyksiskt) miljöer för alla. Att spegla barngruppens olikheter och likheter i miljö, material och arbetssätt. Att skapa möjligheter för olika typer av utforskanden, på olika sätt som uppmuntrar olika sätt att ta sig an undersökandet av omvärlden på. Att skapa lekmiljöer som är blandade och går utanför trånga normer. Att skapa ett dagsschema som gör plats för barnens idéer, tankar, lekande och görande likväl som för deras möjlighet att ta ansvar och vara delaktiga. Att sätta sig ner på sin rullpall och prata med barnen i deras höjd på ett respektfullt och nyfiket sätt. Att ha dörrar öppna och bjuda in familjerna en stund varje dag (t.ex. vid hämtning och/eller lämning) och erbjuda inblick i barnens förskoleliv tillsammans med barnen genom att visa och berätta om dagen lekande och lärande. Att bjuda in barnen till att tänka ihop om dokumentation, om händelser som varit eller ska komma. Att ge barn reella chanser att kunna möta upp de krav som ställs på dem, till exempel förbereda och förklara för dem i olika situationer på vad de kan behöva göra och varför (tyst på biblioteket, varsam i naturen, ta hand om kläderna i hallen, hjälpa ett mindre barn upp från marken på gården) att agera goda handledare helt enkelt. Det handlar också om att bjuda in barnen i att prova att ta ansvar för och ta hand om delar av det vi gör tillsammans, att tro att barn likväl som vuxna kan klara av detta och få saker gjorda (även om det inte är på exakt samma sätt som vi skulle gjort). Barnen måste få tillit från oss i att vi litar till deras förmåga men också finns där när de behöver hjälp. Det ena utesluter inte det andra. Det är inte antingen eller, det är både och. Det handlar väldigt väldigt mycket om att involvera barn på riktigt i byggandet av verksamheten och jag tycker Ann Åberg säger det så väldigt bra i Lyssnandes pedagogiks nya del (recenseras snart på Kullerbyttan):

”Barn är inte föremål för verksamheten- de är en del av verksamheten och delaktiga i att skapa den”

Lyssnandets pedagogik- etik och demokrati i pedagogiskt arbete Liber 2018

Läs mer från Kullerbyttan angående värdegrundsarbete:

Solidarisk Individualism

Demokrati eller anarki? 

Reducerad till en rutinsituation?-att ge barnen makt över sitt eget liv