I flera olika sammanhang möter jag fenomenet Veckans Bokstav. Känner ni till det? Varje vecka får barnen en ny bokstav presenterad för sig. Bokstaven skrivs flera gånger på rad efter varandra på ett papper, man plockar ut saker som börjar på bokstaven, man kopplar en ”bilduppgift” till bokstaven t.ex. en orm klippt ur en papperstallrik, en igelkott av en flörtkula, en fjäril av piprensare osv.

Som ni förstår krävs här ett kraftigt planerande av läraren ( i alla fall första gången, sen kan man ju upprepa samma). Detta ger en frenetisk aktivitet i olika facebookgrupper vid terminsstart och sen kontinuerligt under de följande 29 veckorna. Varje gång jag ser detta planerande på sociala medier i olika typer av grupper som ska stötta lärares metodik så blir jag galen. För det första för att det var exakt så här jag fick göra i skolan för snart TRETTIO ÅR SEDAN. För det andra för att jag vill påstå att det har hänt lite i den didaktiska utvecklingen och framförallt i den forskning som görs på språk och barns språkutvecklande sen sådan undervisning byggdes. Ibland undrar jag hur det kommer sig att kloka vuxna människor bara reproducerar sin egen (eller andras) skolgång och inte det minsta ser på världen så som den ser ut runtomkring oss och tar vara på de erfarenheter som barnen tar med in i förskola och skola. Jag undrar var barnens tankar, idéer och åsikter finns med? Sen undrar jag också hur utbildningen har lyckats med att ge förskollärare och lärare en bra teoretisk grund och exempel kring metodik och didaktik. Vad händer? Hur kan det komma sig att barnen tas emot som oskrivna blad? Att det de har med sig plötsligt inte betyder någonting? Är det så att de inte får någon didaktisk handledning på lärarutbildningen eller är det så att de lärare som studenters gör VFU hos praktiserar denna typ av utbildningen, eller är det bara så att de är förledda av Facebook? Oavsett då är det dåligt, riktigt dåligt.

Martina Lundström skrev ett blogginlägg om övergångar som tar upp hur det kan vara en sådan brist på att ta med barns erfarenhet från tidigare utbildning och erfarenheter i övergångar.

”Vad sker i en människa när hon kommer från en miljö där det finns möjlighet att fatta egna beslut, blanda material, ta initiativ, lära genom lek och utforskande och att uttrycka sig genom 100 språk, till en miljö där besluten fattas över ens huvud, inredd med individuella arbetsplatser, där dagarna liknar skolscheman, där alla förväntas lära samma sak samtidigt och där föreställningen om att språk måste läras in genom förutbestämda mönster likt Bornholmsmodellen fortfarande dominerar?”

Martina Lundström

Läs vidare här Vi måste prata om övergångarna…

Vi har också fått en revidering i läroplanen i år som ytterligare tydliggör övergångarna mellan förskola och förskoleklass. Man trycker på att dela innehållet i utbildningen, att barnens ska få en helhet i sin utbildning för att skapa sammanhang, kontinuitet och progression;

2.5 ÖVERGÅNG OCH SAMVERKAN

Förskolan ska samverka på ett förtroendefullt sätt med förskoleklassen, skolan och fritidshemmet för att stödja barnens utveckling och lärande i ett långsiktigt perspektiv. Inför övergångar ska de berörda skolformerna och fritidshemmet utbyta kunskaper, erfarenheter och information om innehållet i utbildningen för att skapa sammanhang, kontinuitet och progression i barnens utveckling och lärande. Det ska även finnas samarbetsformer som syftar till att förbereda barnen och deras vårdnadshavare inför övergångar från förskolan till förskoleklassen, skolan och fritidshemmet.

Den förskolemiljö som Martina Lundström beskriver är en som jag känner väl till. Jag vet att det finns mängder av fantastiska förskolor och skolor över hela vårt land där barns erfarenheter och intressen ligger till grund för verksamheten och det finns lärare som lyssnar, bekräftar och utmanar dem vidare men det är inte om dem jag skriver idag.

I förskolan finns det också fortfarande mycket att arbeta med. Jag läser på Skolverket i deras tema kring Läs och skrivinlärning som publicerades i februari i år. Där finns mycket intressant att beakta. För det första har forskning visat att det kan göras mycket mer i förskola kring barns språkutveckling. Det finns förhållandevis låg kompetens kring vad som är goda språkliga miljöer på förskolan och både förskolan och skola är dålig på att ta hand om barnens erfarenheter och bygga vidare utifrån dessa. Det behövs också större förståelse för det vidgade text- och språkbegreppet. Så här skriver Skolverket om barnens erfarenheter och det vidgade text- och språkbegreppet :

”Barn utvecklar ofta sin läsförmåga långt före skolstarten. Inte bara böcker är av betydelse, utan också datorspel, TV, spel- och samlarkort. Ja, till och med leksakskataloger har betydelse för läsförmågan. Många barn visar ett stort engagemang för läsning och skrivande inom de referensramar som de själva skapat.
De har alltså redan egna erfarenheter av skriftspråk när de kommer till förskolan, och som de också gärna delar med sina kamrater. Populärkulturen bidrar till att skapa en språklig gemenskap för barnen, oavsett kulturell och socioekonomisk bakgrund.
Det har visat sig att förskolan är dålig på att ta tillvara det förskolebarnens redan kan. En orsak är att personalen inte betraktar barnens erfarenheter från datorspel, tv och annat som en värdefull och för att verksamheten är i de allra flesta fall är anpassad efter personalens referensramar. Läsning och skrivande är förknippat med böcker, trots att kursplanen jämställer film, teater och skönlitteratur. Detta gäller både inom förskola och skola.”

Skolverket 2016

Läs vidare här Hur kan förskolan bidra till barns språkutveckling? .

När min son var tre år skrev jag ett blogginlägg som hette Kärleken till ett E. Det var mitt i revideringen av läroplanen när Jan Björklund tryckte hårt på vikten av läsa, skriva, räkna i förskolan. Där beskrev jag också hur man kan läsa böcker med barnen i förskolan där man läser mer än själva berättelsen, där man också ”läser” textstyckens placering, bilder, avsaknaden av text, titlar, författarpresentationer och biblioteksstämplar. Där man utforskar boken som form och funderar på varför den finns och vad den vill och hur man kan påverka innehåll och skapa egna berättelser. Detta gjorde jag med tre och fyraåringar. Att hela tiden stycka sönder barnens verklighet utan att först förstå var alla de där delarna hör hemma är som att strö ut ett 1000bitars pussel över hela huset och slänga bilden av motivet. Jaha, här ligger det pusselbitar.

I skapandet av E har vi gått in och ut ur många ämnesområden och det är så det måste vara. Saker och ting hänger ihop. För att utforska hur man kan skriva, räkna, teckna, förhandla, dansa, musicera, balansera, gunga eller vad det nu kan vara så använder vi oss av transdiciplinära erfarenheter som vi kopplar ihop och utvecklar i det nya vi lär oss. Problemen uppstår när vi försöker dela upp och plocka isär, då tappar vi meningen och lusten att utforska.

ur Kärleken till ett E

Varför gör vi det vi gör? Det räcker inte att säga till våra barn att de måst lära sig läsa eller skriva för att de ska kunna något sen, i framtiden. Vad har läsningen och skrivande för betydelse nu? Hur kan vi engagera barn i betydelsen av att kunna kommunicera på dessa sätt? För det första tror jag att det måste bli på riktigt. Det måste finnas riktiga mottagare och det måste vara nödvändigt att läsa och skriva för att skapa mening i något annat. Språket är kommunikation. Det är kommunikationen som är det väsentliga. Det är där allt måste börja! Idag finns det också väldigt många sätt där barn kommer i kontakt med att skriva kortare meddelanden eller ord. I sökfunktionerna på Google och Youtube finns mycket att hämta. Där får man också direkt svar ifall man har stavat rätt eller ej beroende på vad man får för resultat på sin skärm. Det finns också möjlighet att känna igen ord som kommer upp när man börjar skriva. Textmeddelande på telefonen är ett riktigt motiverande skriv- och lästillfälle.

Vi kommunicerar med andra människor för att skapa mening i tillvaron, det vill säga för att göra oss förstådda och för att förstå andra och världen omkring oss. Genom det kommunikativa meningsskapandet är vi såväl bärare och med- skapare som förändrare av de sammanhang vi lever i.

Caroline Liberg, professor i utbildningsvetenskap med inriktning mot läs- och lärprocesser

Att basera sin läs- och skrivundervisning uteslutande på Veckans Bokstav är att snuttifiera betydelsen av språk och språkligt utvecklande lärmiljöer och det visar också på en väldigt grund förståelse för språk hos de förskollärare och lärare som gör så. Det är en förolämpning för barnen som har stött på bokstäver, tecken och symboler i hela sitt liv, de är en förolämpning för kommunicerandet som borde utgå ifrån riktiga mottagare och meddelare. Det är en direkt felaktig tolkning av styrdokumenten och om vi ska tro dessa delar av sammanfattningen från Skolverket kring Hur man lär barn att läsa? samt Vad har bilder med läs och skrivutvecklingen att göra?  så är det heller inte vad Skolverket rekommenderar:

Hur man läs barn läsa;

• Nybörjarundervisningen ska vara strukturerad och genomtänkt samt innehålla ett visst mått (min fetstil/Kullerbyttan) av phonics (förståelse för sambandet mellan språkljud och bokstav). I princip behöver det inte råda motsättningar mellan läsläror och annan litteratur som används i klassrummet så länge läraren har en balanserad kunskapssyn på läsinlärning(min fetstil/Kullerbyttan). De olika texterna har således olika syften. Texter som ligger över elevernas läsnivå kan med fördel diskuteras muntligt för att utveckla elevernas kognitva tankeförmåga, medan läslärorna eller andra enkla texter har sitt berättigande för de elever som fortfarande inte knäckt den skriftspråkliga koden.

• låt eleven i högre grad få utveckla sina tankar kring texter, i stället för att följa det traditionella skolmönstret: läraren frågar – eleven svarar – läraren värderar. Att fråga eleven om hur hon tänker, ger möjligheter för läraren möjligheter att leda in diskussionerna med hjälp av argumentation utifrån texten. Att diskutera skoltexter innebär således inte ”fritt tyckande”, utan både att både använda relevant bakgrundskunskap och textinformation.

• testa gärna en undervisningsmodell där eleverna ställer frågor till texten i stället för att läraren gör det. Ett enkelt exempel är att låta eleverna i par göra om rubriker till frågor i faktatexter:  ”Kan ni formulera en fråga utifrån rubriken och som ni också tror att ni får svar på?”

Vad har bilder med läs- och skrivutveckling att göra;

• En skola som primärt utgår från typografisk text måste tänka om, och utnyttja de kvaliteter som andra modaliteter (exempelvis bild) erbjuder för att stödja den lärandes

• utvecklande av adekvata samtida kompetenser. Helt enkelt vidga textbegreppet
  gå från snäva kunskapsmål till breda kompetensmål

• bygg lärandet på ambitionen att stödja den lärandes lust att kommunicera sin egen kunskap/erfarenhet/kompetens och (inte minst) den kritiska reflektionen

• värdera elevens reflekterande, snarare än återgivande av läraren ibland för snäva kunskap/kunskapssyn

• det som vi alla gör till vardags – låt det fördjupas i skolan genom den kvalitet som finns i mötet gruppens breda erfarenhet. För om kompetensen att hantera bild, ljud, rörlig bild, färg, perspektiv och så vidare, utvecklas tidigt i barns liv, så är det här vi finner deras första språk

• se upp för att vara en alltför traditionell skola med enögd (eller endimensionell) fokusering på typografisk text. Det innebär en uppenbar begränsning av elevernas möjligheter till läslust och lärande. Tänk bredare och nytt.

Så vad gör vi åt det?