Lyssna. Detta lilla ord som har så stor betydelse. Lyssna. Vad innebär det?
Idag ser jag inte mycket lyssnande när jag tittar mig om kring i samhället. Det handlar mest om att föra sin egen talan och att övertyga andra. Att vara den som hörs mest och få flest att gilla det man säger och gör. Det finns mycket rätt och fel och väldigt lite däremellan. Det är inte mycket i det lyssnande som sker nu som förändrar en bit av mig beroende på att jag lyssnat på dig eller tvärt om eller både och. Det är sällan man möts för att man vill mötas.
I hela vårt utbildningssystem letar vi ständigt, som duktiga studenter, efter metoden som ska ta oss igenom, ge oss tillgång till rätt svar och ge oss möjlighet att få högsta betyg. Som barn får vi lära oss att anpassa oss till skolans system där vi avkodar beteenden som ger oss fördelar och ratar sådant som gör tvärt om. Samma beteende fortsätter livet igenom. Vi jagar efter att känna oss lyckade och rätt och bekräftade av andra.
Detta beteende tar vi med oss in i arbetslivet. Vi är inte programmerade att tänka själva utan vi upprepar vad andra har tolkat åt oss, sagt och gjort så gott vi kan och förstår. Vi tar över beteenden från dem som anser sig veta och applicerar på vårt eget för det är metoder som vi ständigt blivit matade med, det finns ett rätt sätt, gör man bara så så funkar allt.
Problemet är att det inte är sant.
När jag föreläser om pedagogisk miljö lägger jag mer än halva föreläsningen på att prata om den osynliga miljön- vad vi tror om barn, vad vi tror om förskola, vårt förhållningssätt, den egna ryggsäcken och hur jag som pedagog genom min handlingar bygger en verksamhet och undervisning så som jag förstår att den bör vara. Jag pratar också om den makt som vi varje dag utövar som pedagoger när vi styr direkt och indirekt vad barn ska göra och hur barn ska vara se mitt senaste blogginlägg. Alla gör detta varje dag, oavsett vilken pedagogisk inriktning vi har i förskolan. Förskolan blir så som jag (med inverkan av mina kollegor och ledning) uppfattar att en förskola ska vara. Varje förskola är sin egen kontext. Att Sverige skulle ha något som skulle kunna kallas likvärdig förskola är lika sannolikt som att alla barn i Sverige har samma uppväxtvillkor. Förskolor är olika för att där finns människor som är olika. Barnen har tur eller otur i mötet med sina förskolor. Det är min bestämda uppfattning hittills.
I förskolan skapar vi ständigt förskolebarn. Varje dag med det vi gör så skapar vi det ideala förskolebarnet. Att det skulle vara möjligt att vara objektiv och inte påverka barn runtomkring en är en total missuppfattning. I allt du gör och/eller inte tror dig göra påverkar du barnen. Frågan är hur medveten du är om det och hur många medvetna val du gör och om det du tror dig göra är samstämmigt med det du faktiskt gör eller vad andra uppfattar att du gör samt om du med hjälp av detta utvecklar det du gör (Läs det igen).
Sara Folkman på Barn och ungdomsvetenskapliga fakulteten vid Stockholms universitet har gjort en avhandling som undersöker hur lyssnandets pedagogik gestaltar sig på förskolor som säger sig vara Reggio Emilia inspirerade. Namnet på avhandlingen är Distans, disciplin och dogmer – om ett villkorat lyssnande i förskolan- En studie av lyssnandet i en Reggio Emiliainspirerad pedagogik. Du kan ladda ner den HÄR. Utgångspunkten ligger i tre huvudfrågor:
Hur gestaltar sig själva lyssnandeakten – det vill säga vad konstituerar enligt pedagogerna ett lyssnande förhållningssätt
Hur beskriver barnen sina upplevelser av att lyssna och vara lyssnad till i en förskolekontext; hur visar sig barnens röst – vilka av barnens alla olika intressen får gensvar och vilka får det inte,
Vad är det enligt pedagogerna ”möjligt att tänka” i en Reggio Emiliakontext.
Frågorna har undersökts genom intervjuer av 19 pedagoger och 18 barn på sex olika förskolor som säger sig vara Reggio Emilia inspirerade.
När jag läser Folkmans avhandling blir jag så galet ledsen. Det är svårt att ta sig igenom den. Jag blir ledsen för barnens skull för pedagogernas skull och för förskolas skull.
Jag blir ledsen för att tankarna från Reggio Emilia om att fostra medborgare som skulle göra det omöjligt att någonsin igen hamna i fascismens klor har i Svensk förskolepedagogik idag reducerats till att inte svara på barns frågor, inte skapa relationer med dem och låta dem klara sig själva.
I mitt möte med Reggio Emilas filosofi har värdet av demokratiska processer varit det som påverkat mig allra starkast. För mig har det kompetenta barnet aldrig handlat om att förundras över vad barn kan utan att förundrats över hur mycket vi vuxna gör över deras huvuden utan att de blir delaktiga och kan påverka. Att förstå vilken makt vi har över deras liv och att vi på allvar måste förstå att bjuda in dem (ja, bjuda in dem för det är vi som har makten, vi kan aldrig backa från det) att vara delaktiga för att vi på allvar tänker att de har en åsikt och en tanke och något att tillföra. För mig handlar det inte om att barnen ”hjälper till” i verksamheten med att duka, bädda eller klä på sig eller sin kompis utan det handlar om att vi gör verksamhet tillsammans med hänsyn till de erfarenheter som just de barnen har som finns i vår grupp. Vi vuxna delar med oss av våra erfarenheter av hur det är att leva och göra saker tillsammans. Det innebär också att vi bryr oss om varandra, har omsorg om varandra.
Det är så sjukt många saker i de intervjuer Folkman lyfter fram med pedagogerna som det bara skriker ”nej, nej, nej!! inom mig när jag läser. Jag funderar mycket på behovet av kontroll som finns i vårt samhälle idag och vad den gör med oss. I förskolan förväntas vi driva ett systematiskt kvalitetsarbete och skolinspektionen leder arbetet med att kontrollera att så sker. Vi är nu heller inte långt ifrån att på allvar börja mäta barns kunskaper även i förskolan. Konsekvenser av detta är att förskolan mer och mer formar sin verksamhet utifrån att den ska gå att mäta. Vi förenklar komplex verksamhet till att handla om saker som vi kan mäta. Frågan är bara vad vi kan mäta i förskolan? Hur vi vet det vi vet?
Finns det bara två sätt att göra, den ena att kontrollera mot fastställda mål och det andra att släppa allt lös och låta det vara? Nej. Inte där jag kommer ifrån. Där har lyssnandet aldrig handlat om att lämna någon åt sitt eget öde. Där har lyssnandet handlat om att inhämta erfarenheter som barnen har och utifrån det förstå hur man behöver leda. Där har lyssnandet betytt att skapa relationer och dela med sig av erfarenheter oavsett om man är liten eller stor. I mina möten med Reggio Emilias inspiration har jag både i Italien och i Sverige sett pedagoger och barn som tillsammans brottas med frågor som fördjupar, som är svåra, som kräver eftertanke och som kräver samarbete. Hur blev den medforskande pedagogen i Sverige en tyst bisittare?
Jag blir också ledsen över att pedagogerna som förväntas skapa verksamhet för barnens som vilar på demokratisk grund inte blir behandlade på samma sätt av de som leder dem eller av sina kollegor. En av pedagogistorna i Bassa Reggiana som jag besökte i våras sa att hennes uppgift är att få pedagogerna att se hur de utvecklingsområden som lyfts är relevanta och få dem att vilja välja dem, engagera sig i dem och driva dem. Det gör man inte med hot utan genom att skapa förståelse, förankring, mening för alla.
Hur har det blivit så här? Lyssnandet suger visar det sig. Men varför?
Pedagogiska Kullerbyttan 
Så otroligt bra inlägg. Jag tänker återskapar vi fasta fasta dogmer i våra olika inriktningar utifrån de olika forskningsfält som finns? Är läroplanen för tolkningsbar när den kan misstolkas så mycket? För Vad är det som gör att läroplanen är så svår att följa i praktiken? Eller Handlar det om något annat? Det samhället vi lever i idag är utifrån mätbara kriterier. Ett produktinriktad samhälle. Både på organisation, grupp och individnivå. Förskolan är samhället. Vi arbetar med andra värden och det krockar, så j-v mycket. Dessa värden jag menar är meningsskapande, olikheter, kreativitet, att våga vara/ infinna sig i en process. Allt som dagens samhälle/ politiker/ ekonomin/ arbetar mot. Ja vet d känns hopplöst ibland. Men jag tror ändå någonstans på att om vi ser på saker annorlunda och främjar lyfter goda exempel, väljer att ifrågasätta, så som du gör i din blogg. Kan och kommer vi långt. Kan det vara så att forskningsfälten behöver nya arenor? 😊👍🏻 Och villa i så fall?
GillaGilla