”Nu är det SÅ självklart att vi bygger Tredje Rummet tillsammans!”

Förra veckan hade vi möte igen med Hållbar utveckling-gruppen som leder arbetet med Tredje Rummet. Det var ett uppsluppet och energirikt möte. Tillsammans pratade vi om hur fjärde uppdraget (att engagera barngruppen i att ta med ett eller flera material som bidrag till Tredje Rummet) hade landat ute i verksamheten. Vad har dykt upp? Vad var svårt, lätt, intressant, roligt?

De två pedagoger från HU-gruppen som som redan varit på Tredje Rummet med barngrupp och kollegor berättade om sina erfarenheter. Första gruppen hade tagit med grankottar. De hade med hjälp av sitt arbete med gestaltning tagit Långa Farbrorn och hans titterihål till hjälp. Barnen fick egna titterihål och skulle gå på spaning efter material. De samlade en stor korg full med stora grankottar som de ville att Tredje Rummet skulle ha. Tillsammans skrev de brev till mig med frågor om när de kunde komma, att de skulle ta med lite frukt, att de undrade om det fanns hönor på Tredje Rummet (en av våra förskolor har höns på gården) och jag svarade dem via en film. Veckan därpå kom de och på workshopen fick de undersöka vad man kunde ha kottarna till, berätta var de hade hittat dem och vilka de var som hade lämnat dem. Allt för att samla berättelser kring materialet som lämnas så andra kan ta del av det och för att lämna spår. Barnen byggde med kottarna och undersökte dem nära genom att dela på några av dem och pilla loss fröna. Barnen hade idéer om hur de skulle presentera kottarna och ville att de skulle hänga från taket. På Tredje Rummet fanns en klädställning som blev ett bra alternativ och lättre för barnen att nå för att knyta fast kottarna. Där fick också en skål plats för alla grankottedelar som undersökts.

Barnen var engagerade och entusiastiska och mötet med Tredje Rummet satte spår. Allt från att de lekte att de var ”Linda Linder” till att barn som inte brukar berätta så mycket hemma om förskolan plötsligt hade mycket att säga om arbetet på Tredje Rummet eller trädrummet eller rum 3 som några av barnens sagt 🙂

Dagen efter kom ett gäng till som hade tre lådor med trasiga tegelpannor, hönsnät och silkespapper med sig. De fick samma utgångspunkt; vad hade de med sig? Vad kunde man göra med det? Var kom det ifrån och vilka var de som hade lämnat det? Vi fokuserade på teglet eftersom det var det som det fanns mest av. En grupp satte igång att undersöka teglet genom att titta på material, uppbyggnad, färg och lukt. De bestämde sig sedan för att prova teglet i vatten. Tål tegel vatten? Det visade sig att i den ena skålen blev vattnet rött av tegel men i den andra hände ingenting. Det kom luftbubblor från teglet. Barnen plockade upp teglet på vita papper som de fick av mig. Vad hände då? Teglet färgade av sig och barnen bad om penslar och sen målade de med tegelvattnet.

Den andra gruppen satte igång att bygga. Två barn fick Ipads för att dokumentera, fotografera och filma. De tog uppgiften på största allvar och frågade de andra om de fick fotografera och filma. Det byggdes hus åt flygödlor, människor och vägar. Vi provade balansen genom att bygga högt och provade att skapa helhet genom att pussla ihop bitar av det söndriga teglet som vi trodde kunde passa ihop. Mitt i allt byggande pratade jag lite med en av pedagogerna som hade tagit med teglet. Hon uttryckte att hon hade tänkt ”kan det verkligen bli något av de här trasiga tegelpannorna…” och vi båda skrattade lite åt vuxnas förgivettagande av vad som kan vara ett material som sätter igång barnens fantasi. Barnen hade visat oss att trasigt teglet hade många möjligheter.

Pedagogernas frikostiga berättelser och dokumentationen från tillfällena på Tredje Rummet bjöd verkligen in resten av HU-gruppen till reflektion över vad Tredje Rummet bidrog med i verksamheten. En av kollegorna pekade på hur viktigt det var för barnen att få lov att undersöka på dessa sätt, att få titta nära och vara med på riktigt för att förstå materialen, var de kommer ifrån, att de är tillverkade osv. Hon menade att detta ger barnen en större förståelse för omvärlden och för resursförbrukning och värdet i att ta hand om material. En annan av våra kollegor lyfte hur hon hade känt första gången som det kom upp att vi tillsammans skulle bygga platsen. Hon hade känt stor osäkerhet och funderat mycket på hur det skulle gå till och när vi skulle kunna göra detta. Idag, lite längre fram i processen, känner hon att det är självklart, att det inte skulle finnas något annat sätt att göra det på. Delaktigheten och det gemensamma skapandet av platsen är vår grundplåt. Det får ta den tid det tar….


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s