Stanna kvar och fördjupa- för barnen men också för pedagogerna

 

För att kunna vara trovärdig i sitt arbete måste man leva som man lär. Det är enkelt att säga saker (eller skriva dem) och berätta för andra hur det borde vara men man kommer inte långt om man inte också lever de värden, de tankar, de metoder som man själv lär ut. Jag tänker mycket på detta och kämpar själv med att vara ett gott exempel, en god förebild för mina kollegor likväl som för barnen.

Något som jag på senare tid verkligen förstått som viktigt är tid för fördjupning, att göra om och om igen för att få förstå på ett djupare plan, för att upptäcka flera lager i det vi gör.

Jag har snuddat vid detta ett flertal gånger under min tid i förskolan främst i arbetet som förskollärare och ateljerista och när jag tänker tillbaka (kanske är det en efterkonstruktion, vad vet jag) så upplever jag att när saker ha fått ta tid, när vi varit i dem länge, så har också intresset växt och stärkts och vi har lärt oss mer om oss själva och det vi arbetar med. Det kanske känns som en självklarthet för dig när du läser det men det är så otroligt lätt att mata på nya saker för att man vill komma ”vidare” när man egentligen bara ska stanna upp och göra igen.

När barn erbjuds en aktivitet/ett utforskande så kanske de får göra det en gång och sen gör du samma sak med olika grupper för att undersöka hur olika barn tar till sig och utvecklar ditt erbjudande. När du samlar din dokumentation har du kanske tre tillfällen av aktiviteten framför dig, tre tillfällen du själv varit med om men barnen har bara haft ett. En gång att se och förstå något om det du föreslår. En gång för att hitta sig själv i relation till gruppen, dig, materialen….En gång. Sen ska du gå vidare. Varför? Om vi får göra igen är vi någon annanstans nästa gång vi gör. Vi har en erfarenhet med oss. Vi känner igen men kan också få syn på nya saker, fördjupa. Ingen gång blir ju den andra lik, eller hur?

Jag har skrivit om detta förut, då i relation till introduktionen på förskolan. Att ha mindre material från början och att låta barnen få tid att lära känna dem. Material kräver introduktion, kräver tid och erfarenhet. Likaså gör arbetssätt. Hur får vi möjlighet att bli bekväma så att vi kan fördjupa?

Förskolans utvecklingsarbete är såklart inget undantag för tanken om tid för fördjupning. Visst har ni varit med om att slitas fram och tillbaka med krav från olika håll som inte hänger ihop? Visst har ni ibland känt, vad har detta för relevans för mitt arbete just nu? Visst är det också svårt att på stora enheter hitta utvecklingsområden som känns relevanta för alla. Särskilt när man kanske har ytterligare områden som kommer från andra håll t.ex. från kommunen. Hos oss har detta varit en kärnfråga- Hur får vi vårt utvecklingsarbetet att hänga ihop, vara nära verksamheten och göra skillnad för både barn och pedagoger? Jag har bara arbetat på enheten i ett år och kan inte ta åt mig för mycket av det som redan var lagt när jag dök in. Det finns en medvetenhet i den pedagogiska ledningen om organisationens betydelse för hur utveckling kan ske. Det finns en vilja och en önskan om att hålla ihop arbetet och fokusera på långa processer. Till exempel så är det till hösten fjärde året i rad vi på enheten har samma två strategier för utvecklingsarbetet Hållbar utveckling och Lika rättigheter-Lika möjligheter. I vår kommun har man möjlighet att byta sina strategier varje år om man vill och det finns de som gör det. Vi stannar kvar och fördjupar. Ett medvetet val.

Saker måste få ta tid, men det betyder inte att vi bara ska vänta för väntandets skull och inte förväntar oss att vi vidgar vår förståelse för det vi håller på med. Tvärt om vi fokuserar på viktiga arbetssätt som skapar möjligheter för oss att stanna upp och fördjupa. Varje ny del ska haka i det vi redan gör, ska ge ytterligare perspektiv på det vi redan gör så vi kan förstå det ännu bättre. Det är små steg som gör stor skillnad. Både för barnen och oss. För min egen del betyder det att föregå med gott exempel. När jag ger pedagogerna utmaningar så måste de också ge möjlighet till fördjupning. Jag får inte heller rusa på. Ändå gör jag det. Då är det dags att dra i handbromsen.

När jag planerade för årets första möte med Hållbar utveckling-gruppen, den grupp pedagoger som leder arbetet med Tredje Rummet så funderade jag om. Som jag beskrev i inlägget om vår form för pedagogisk dokumentation i senaste blogginlägget så försöker vi använda delar av det arbete pedagogerna redan gjort och som står nära barnen som del av våra möten. Pedagogerna fick därför innan jul uppgiften att ta med delar ut sin pedagogiska dokumentation till mötet där de visar något som de arbetar med tillsammans med barnen just nu. Därefter skapade vi grupper om 3-4 pedagoger och de fick visa varandra det de tagit med. Häri ligger första utmaningen, att kort berätta om dokumentationen, vad handlar den om? Inte brodera ut, inte visa alla tankar, bara kort beskriva vad den handlar om t.ex

”Fem treåringar undersöker flytkraft. Material vi använde: genomskinlig balja med vatten, korkar, stenar, lock till barnmatsburkar. Det är första gången de möter materialen såhär. Särskilt spännande: barnen upptäcker att små stenar kan ligga på locken i vattnet och inte sjunka. ”

Alla presenterar sin dokumentation såhär sedan väljer gruppen en av dokumentationerna som hela gruppen ska arbeta med. Vidare diskuterar man närmre vad som hände och analyserar pedagogens undervisning och barnens respons. Väljer något att utveckla och hjälps åt att fundera över vilka material, vilken miljö och vilka frågor som ska vara fokus för nästa tillfälle. På detta sätt får pedagogerna öva i att planera undervisning, får öva på ett riktigt exempel och den vars dokumentation gruppen arbetat med får förslag på undervisning som kan användas.

I Tredje Rummet är det extra fokus på materialet, hur väljer vi intressant material med rätt kvaliteter? Pedagogerna får sedan duka upp ett möjligt utforskande och presentera det för de andra grupperna. Vi reflekterar tillsammans kring varför man valt de material och utmaningar som man gjort. Skruvar det lite och ger varandra stöttning i pedagogiska såväl som praktiska lösningar.

Pedagogerna hade nu genomfört en omgång som beskrivet ovan och när jag planerade för nästa ville jag ha fokus på frågor som kunde ställas till barnen. Öppna frågor, faktafrågor, analysfrågor och metakognitiva frågor (bl.a. Pihlgren Natur och kultur 2017). Jag skickade ut inbjudan, vi samlades och jag backade. Nej. Vi skulle inte gå vidare, vi skulle göra igen, på samma sätt som sist, utan tillägg. Pedagogerna höll med, en uttryckte det:

”Nu kan jag fokusera på innehållet och inte på hur jag ska förstå uppgiften.”

Såklart. Backa. Ta om igen. Flera gånger. Ändå är det så lätt att i sitt ivriga planerande bara rusa på. Vi genomförde uppgiften. Pedagogerna berättade om sina tankar kring ett vidare utforskande. Alla hade vågat djupa i det de för tillfället höll på med. De hade bara vridit det lite lite. För att synliggöra skillnader för barnen, för att överraska dem, för att göra dem mer delaktiga. Jag var så glad efter vårt möte. Vilka klockrena kommentarer från gruppen på sitt eget och andras arbete och vilket skickligt arbete av alla och en var.


En reaktion på ”Stanna kvar och fördjupa- för barnen men också för pedagogerna

  1. Bra tankar tänker jag som lovat mig själv att 2019 ska vara året långsamhetens lov ska lyftas och märkvärdiggöras. Hoppas att allt är bra Linda…med jobb, med dig och med nyaste familjemedlemmen

    Kram Pia

    Skickat från min iPad

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s