Att tycka om barn, eller inte- del 2

Oj oj oj! Statistikstaplarna för blogginlägget Vi arbetar inte i förskolan för att vi tycker om barn slog i taket och många läste och kommenterade på Kullerbyttans FB och Insta. De allra flesta antingen höll med eller sa att texten var tänkvärd och viktig. Några hade svårt att urskilja vad som var deras drivkraft och några blev en smula provocerade av texten, men det svåraste att ta var nog att jag på ett ställe skrev att jag ibland brukar säga/skriva att jag inte tycker om barn. Någon tyckte det var respektlöst mot barnen. Jag kan förstå det om en tar det bokstavligt. Jag säger/skriver givetvis så för att sätta saker på kant. För mig är det skillnad på att ha empati för andra eller att tycka om dem. Det är en yrkesetisk skillnad. Så är det möjligt att arbeta i förskolan om en inte ”tycker om barn”?

Vad innebär det ens att tycka om barn? Jag grunnade lite på det. Jag tänkte först på de barn jag har närmast mig, min fyraårige son och min trettonårige son. Jag älskar de två så det värker i kroppen när jag tänker på dem. Jag älskar deras olika sätt att vara; den lille helt tokig, pratglad, extremt fysisk och kramig. Den store med sitt luffsiga tonårslugn som går över i ett sprattigt lek-mode, hans oövervinnerliga optimism som går över i ett; Det kommer aldrig gå! De två som jag följt sen de var en del av mig. Som jag är sammanflätad med på så många plan, som jag skrattar och gråter med, som jag blir galen på, som tiden stannar inför när vi hittar de där magiska stunderna av sammankoppling. Mina barn. Jag älskar dem över allt.

På förskolan har jag mött många barn genom åren. Det som slår mig ju längre jag arbetar med dem är hur olika de är, hur de tänker, hur de skapar relationer, hur de hanterar världen runt omkring på lika många olika sätt som de är individer. När jag var ny och grön tänkte jag ”barn är” och ”barn gör” men ju mer jag spenderar tid med olika barn desto mer vet jag att generaliseringar gör sig inte när vi arbetar med individer.

Det finns många generella sanningar som folk säger om barn till exempel att de är fantasifulla, ser inga hinder, är nyfikna, säger sanningen, värderar inte på samma sätt som vuxna, är spontana och egoistiska osv. Nu tänker ni kanske – Ja, men det där stämmer ju verkligen in på barn. Gör det det? undrar jag. Jag möter barn dagligen som kan vara väldigt kategoriska, som är oerhört empatiska (och kunde lära en och annan vuxen en hel del), som inte fantiserar, som är tysta, som är noggranna, som är inlyssnande, som är utåtagerande som är, som är, som är, som BLIR på en massa olika sätt i relation till förskolan och alla andra barn och vuxna där.

Barn som grupp är inte en heterogen grupp därför blir jag lätt skeptisk till folk som säger att de tycker om barn eller kanske till och med älskar barn. Jag undrar om det är för att dessa personer älskar vilka de blir tillsammans med barnen eller vilka de får lov att vara för barnen, på vilka sätt de blir behövda? Men oavsett så har det mycket lite med att göra hur de är där för barnen utan kanske istället tvärt om, att barnen skulle vara där för de vuxna.

Jag har mött många välvilliga barn genom åren som stöttat vuxnas idéer om vad barn behöver göra eller hur de behöver vara på en mängd olika sätt. Barn som har gissat vad fröken tänker, tagit kollektiva eller individuell skamning, uteslutning eller andra typer av straff som vuxna sett som lämpliga för barn. Barn som har mellanrumsväntat i år av förskoletid för att deras vuxna inte kunde organisera bättre, barn som representerat sin grupp i diverse barnråd där inget egentligen händer, barn som setts på som gulliga och roliga och som pratats över huvudet på. Alltså det är bara några grejer som barn har stått ut med och fortsätter stå ut med.

Att respektera barn börjar nog med att inte säga ”Jag tycker om barn” för att säga det förminskar vilka barn är och kan bli, kanske också vilka de får lov att bli? Att över huvud taget blanda in känslan av att ”tycka om barn” (eller inte) är egentligen helt irrelevant. Jag skulle inte vilja ha en rektor som sa ”Jag jobbar i förskolan för jag tycker om kvinnor” (ja, vi är överrepresenterade). Frågan vi behöver ställa oss är väl istället om vi har något att bidra med i uppdraget av att göra utbildning i förskola? I det finns det mängder med saker som vi behöver arbeta med, både hos oss själva och tillsammans med barnen och familjerna. För att kunna göra det, för att kunna hålla styrfart i uppdraget, är det också nödvändigt att ställa oss själva och varandra frågor om det kontinuerligt utan att hamna i konflikt utan dialog. Det är svårt att tänka om sig själv och hur det en gör påverkar andra på många olika sätt, men låt oss göra detta för att bevara legitimiteten i vårt yrke.

En stor grupp människor som också är en del av förskolans arbete är familjerna. De talas det sällan om när det gäller varför någon arbetar i förskolan, ändå är det människor som vi träffar varje dag och som också finns med i läroplanens intentioner. De är också de som varje år får svara på en massa frågor om hur de upplever deras barns förskola och mycket av det utvecklingsarbete som görs runt om på Sveriges förskolor möter eller startar i dessa svar. Det är sällan jag hör (om jag någonsin har gjort det) att pedagoger i förskolan har ”möjligheten att stötta och leda familjer” som en drivkraft till varför de arbetar i förskolan. Ändå är det en del som jag ser tar mer och mer utrymme som uppdrag hos oss. Detta gör många pedagoger upprörda och leder till spaltmeter med arga FB-inlägg och krönikor i facktidningar. Det borde istället ses från barnens perspektiv och att stötta familjer borde då vara en självklarhet för att barnen ska få det bättre.

Vårt uppdrag är komplext och jag tror tyvärr att många kommer in i yrket idag av fel anledningar, därför behöver vi ständigt prata om vad uppdraget betyder. Vi behöver sätta ord på vad som krävs av oss och vad uppdraget ger. Istället för att låta drivkraften ”för att jag tycker om barn” vara rådande för varför man arbetar i förskolan borde det vara för att en vill lyssna, lära känna andra, ge folk utrymme att växa och lära känna sig själva, lösa konflikter, inspirera andra att lära sig mer, lära dig meta själv, berätta på intressanta sätt, leda grupper, lotsa familjer, leka och improvisera….och och och och…Men det är kanske det som gömmer sig bakom ”Jag tycker om barn”?

Vilka möjligheter finns i att undersöka vilka olika drivkrafter vi har i arbetslaget för vårt arbete i förskolan?

Vilka risker finns i att inte prata om det?