Kullerbyttan

-en blogg om meningsskapande i utbildning

Vad tar du med dig in? -om varför vi är där vi är

Idag inleder jag en serie blogginlägg som handlar om min syn på vad som brukar kallas ett projekterande arbetssätt (progettazione). Detta arbetssätt hänger nära samman med användandet av pedagogisk dokumentation och har sitt ursprung i Reggio Emilia och den pedagogik och utbildningsfilosofi som utvecklats där sen efter andra världskriget. Om du inte känner till bakgrunden så läs mer om detta hos Reggio Emilia institutet . Projekterande arbetssätt och pedagogisk dokumentation har som begrepp och metod omformats och tolkats i svensk kontext i över 40år. Detta betyder att förskolor och pedagoger som säger sig arbeta med ett projekterande arbetssätt har gjort mängder av olika tolkningar så det är mycket svårt att säga att det är ett sätt att arbeta. Det finns snarare många olika sätt som är inspirerade av Reggio Emilia och/eller andra förskolor som arbetar med projekterande arbetssätt.

Det som lockade mig med det projekterande arbetssättet var likheten med de konstnärliga processerna som jag arbetat i förut. Jag tyckte om öppenheten, transparensen i processen, metoden av att göra de samlade tankarna, idéerna, frågorna och upptäckandet synliga samt förhandlandet mellan barnen och pedagogerna i styrningen av projekten. Jag tyckte om tanken att vi utforskar tillsammans med våra olika erfarenheter, går i dialog och bygger demokratiska sammanhang.

Sen jag lade ut inlägget om att jag skulle skriva om hur vi leder projekt så har jag fått många spännande och viktiga frågor och reflektioner av er vilka jag kommer försöka bearbeta i de kommande inläggen. Min första tanke utifrån inlägget får jag skjuta på lite och dela upp innehållet i flera inlägg. Fortsätt gärna kommentera under tiden så håller vi processen levande.

Det första att tänka på när vi ger oss in i dessa reflektioner tillsammans är att det inte finns ett sätt att tänka och göra som är rätt utan många olika sätt som också måste förändras och utvecklas över tid. Det andra är att alla begrepp, verktyg och metoder är val som tolkats, definierats och arbetats fram i en viss kontext och förför alltid är kopplad till den vilket leder oss till den tredje tanken: När ni läser det här fundera på vad det betyder för er. Hur gör ni? Vad behöver just ni? Vad är er historia? Vart vill ni framåt? Inte förrän ni tar tag i dessa frågor kan ni på riktigt arbeta fram ett sätt att arbeta som passar er.

Jag tänker först berätta om hur min bakgrund och mina erfarenheter har format mitt sätt att göra ett projekterande arbetssätt. Det jag har varit med om påverkar min blick och mitt görande. För det första har jag en bakgrund som skådespelare och teaterpedagog och har därför ett konstnärligt perspektiv med mig in i arbetet i förskolan. Vad betyder det då? Jo, jag har själv deltagit i och lett grupper i konstnärliga processer i ca fem år innan jag utbildade mig till lärare. I dans, musik och teater som varit mina konstnärliga ingångar hänger allt på gruppens möjlighet att arbete tillsammans. Yrket är mycket utlämnande eftersom du använder din egen kropp, din föreställningsförmåga och din gestaltningsförmåga för att skapa. Tilliten, öppenheten och sårbarheten mellan de som arbetar tillsammans är mycket viktiga byggstenar för att nå resultat. I processen av en föreställning är det en gemensam bild av ett händelseförlopp som ska gestaltas. I den processen utforskas platsen, karaktärerna, kostymerna, rekvisitan, ljuset, ljudet och allt därtill för att nå en gemensam berättelse som sedan delas med andra. Att utforska på dessa sätt har varit en stor del av mitt liv. Det jag förstått under årens lopp är att mycket av det jag tar för självklart är långt ifrån vad andra som arbetar med utbildning tänker ens skulle vara möjligt (absolut inte alla men många). Min övertygelse är dock att i ett arbete som vårt- att skapa utbildning i förskolan med leken som grund- har vi mycket att hämta i de konstnärliga utforskanden. Både när det gäller i mötet med barnen och i samarbetet mellan oss vuxna. Jag tänker att vi överlag behöver förändra vår tanke om utbildning som något att bara överföra utan istället som konsten gör, presentera frågor att undersöka tillsammans. För att ha ett sådant ledarskap som lärare är det lätt att tro att en ska backa ur bilden och försvinna helt men här krävs det ett ännu tydligare, mer ansvarstagande och framförallt empatiskt ledarskap som jag tror till stor del bottnar i hur trygg du är i dig själv som människa. Därför blir resan just du gjort viktig. Vad har du med dig in i arbetet? Hur kan du leda dessa processer på ett betydelsefullt sätt?

Jag började nosa på ett projekterande arbetssätt utifrån Reggio Emilias inspiration runt 2007 när jag började arbeta som förskollärare i Kärra i norra Göteborg. Kärra hade varit i dialog med Reggio Emilia och Bassa Reggiana i flera år och börjat bygga sin förståelse av en organisation som ville skapa förutsättningar för ett projekterande arbetssätt. Jag hade turen att direkt få en rektor som hade lång erfarenhet och som byggde en kultur av dialog, reflektion, delande och öppenhet som jag tänker är viktiga grundpelare för att kunna driva ett projekterande arbetssätt. Vi hade från start även en pedagogista som handledde arbetet med den pedagogiska dokumentationen och en ateljerista som skapade förutsättningar för oss att använda oss av de 100 språken. Vi arbetade även mycket och intensivt med pedagogisk miljö och utforskade miljön som den tredje pedagogen. Det var intensiva och lärorika år där flera viktiga utgångspunkter för ett projekterande arbetssätt landade in hos mig. Dessa tog jag särskilt med mig från arbetet i Kärra:

– Betydelsen av ett gemensamt tema över förskolorna.

– Vikten av en gemensam dokumentationsvägg på avdelningen.

– Nödvändigheten i att ha morgonmöten/samling med barnen varje dag.

– Känslan av ett gemensamt ansvarstagande och delande av praktiken genom reflektion och dialog.

Många viktiga delar för att kunna arbeta och utvecklas tillsammans. När jag lämnade Kärra för en torgpedagogtjänst i Partille mötte jag ett sammanhang där jag lärde mig mycket om betydelsen av att hänge sig i projektfrågan och låta miljö och material följa med i utforskandet. Vi arbetade länge och intensivt med en och samma fråga i vår barngrupp: Hur blir vi när det låter? Efter sex månaders arbete när vi tittade tillbaka på processen ställde min kollega frågan Kan man dansa demokrati? efter det vi fått syn på i arbetet med barnen. Det var processer som barn, familjer och pedagoger blev uppslukade av och delaktiga i. De gav tydliga resultat i barngruppens samarbete och i vårt demokratiska ledarskap. Från Partille tog jag med mig:

– Modet att hålla i en fråga, gå djupt och erbjuda olika ingångar.

– Betydelsen av tillgången till rådokumentation (dokumentation som inte bearbetats)- skisser, teckningar, post-it-lappar, saker, artiklar, mindmaps på dokumentationsväggen. En blandning av barnens, våra och inspiration utifrån.

– Vikten av ett intresserat och engagerat arbetslag som på riktigt tycker att det är roligt, intressant och lustfyllt att undersöka tillsammans med barnen och varandra.

– Lusten i att låta projektet uppta allt prat, alla tankar, alla kopplingar och kraften det ger alla som är med.

– Kraften i att familjerna blir delaktiga på riktigt!

Efter arbetet i Partille återvände jag till Göteborg och Norra Hisingen. Denna gång för att starta upp det kreativa återbruket REturen. Här stärktes mina ingångar för material och miljö som meningsbärare i projektarbetet. Här hämtade jag också betydelsen av kopplingen till samhället då vi arbetade nära företagen som skänkte material till oss, de olika kommunala platserna som bibliotek, fritidsgårdar och föreningslivet. Jag tog särskilt med mig

-Kraften i en gemensam mötesplats för att samla de gemensamma resurser som finns.

– Känslan av samarbete över en stadsdel, olika yrkeskategorier som har olika kompetenser och genererar varandra.

– Betydelsen av övergripande nätverk för att dela tankar och idéer och hjälpas åt.

Efter REturen blev det en sväng in på Göteborgs universitet som lärare på förskollärarutbildningen. Jag arbetade på HDK där jag mötte lärare som brann för bildämnet och var själva aktiva konstnärer och forskare. I mötet med dessa var tiden på HDK väldigt utvecklande och intressant. I mötet med förskollärarutbildningen var den inte det. Det var också det senare som fick mig att lämna. Det är svårt att arbeta heltid på en utbildning där en inte delar tanken om den pedagogiska ledningen. Men. Jag tog med mig många viktiga delar från min tid på HDK som påverkat hur jag ser på ett projekterande arbetssätt

– Mötet med Art based education genom mina kollegor som introducerade mig för pedagogikprofessor Gert Biesta

– Utforskandet mellan process-produkt

– Betydelsen av skissande och lekande med materialen

– Förståelsen för hierarkiernas påverkan på utrymmet för konstnärliga processer i utbildning.

– Kampen mellan materialkunskap och processkunskap.

Efter universitetet började jag arbeta som ateljerista i Floda förskolor. Det är där jag nu binder ihop mina erfarenheter och lär mig nya i mötet med kloka och kunniga kollegor. Det är från den utgångspunkten jag kommer skriva. Det är där jag är just nu men jag har också alla de erfarenheter jag skrivit om här med mig. Viktiga möten med sammanhang som förändrat mig och som jag förändrat. Med detta som utgångspunkt blir mina första frågor jag till dig

Varför är du där du är och
vad har du med dig?

Varför är du intresserad av ett projekterande arbetssätt?

4 svar till ”Vad tar du med dig in? -om varför vi är där vi är”

  1. Margaretha Liljequist profilbild
    Margaretha Liljequist

    Linda vad mycket du har fått lära dig genom åren och därmed fått kunskaper och erfarenhet som du brinner av att förmedla! Så viktigt att få en förskola för allas lika värde!
    Fantastiskt att läsa och jag förstår vad du beskriver om bla. projekterande arbetsätt. Har även ett varmt intresse för barns lek i samband med utveckling och lärande och hälsa! Allt hör ihop! Jag arbetar inte längre men kan inte låta bli att följa dig Det är underbart att ha ett sådant synsätt i arbetet med barn och det innefattar att man som du beskriver att vi inte är där för att vi tycker om barn. Vi är där för att vi vill ge barn en bra start i livet ge dem goda förutsättningar inför att bli en egen individ och en del av samhället som är en lång och slirande väg. Tänker också att det hör till omsorgsbiten!
    Det slår mig att man kan likna det med de som arbetar inom äldreboende har en något liknande synsätt att de är också pedagoger som har kunskaper om vad som behövs i livets slutskede om äldres behov. Om man framställde det så skulle arbetet bli mer intressant och å större status.
    Samma situation är det på förskolan att vi måste uppgradera förskolans status. Där börjar de första ”utbilningsåren”!
    Det finns tyvärr många situationer genom åren när det har varit viktigast att vara den gulligaste pedagogen och den som vill sitta och ha barnen i knät (bara ett ex på så mycket) Tror inte barn går vidare med sådan metod och pedagogik!
    Vi måste släppa barnen och placera dem framför oss och där börjar pedagogernas planering för barnets ”utbildning” i den miljö som förskolan erbjuder!
    Vill bara nämna om den grundutbildning och fortbildning som varit genom åren som enligt mig har varit både splittrad och blandat med många nya idéer och metoder och organisationsförändringar och personalpolitik som påverkat att det har varit svårt att få en samsyn! Läroplan har väl bidragit till ett nedstamp men varit svårtolkat och därigenom medfört massor av olika tolkningar och skapat mycket arbete av olika slag!
    Avslutar och hoppas att du orkar läsa igenom och förstår vad jag menar jag förstår vad du menar i alla fall😅
    Du är på rätt väg och önskar dig lycka till den bästa av pedagoger♥️

    Gillad av 1 person

    1. Linda Linder profilbild

      Tack snälla för att du tar dig tid att skriva! Vad glad jag blir att du läser fast du slutat arbeta ❤️Jag tänker att i mötet mellan olika människor med olika erfarenhet så kan vi lära av varandra och fortsätt utveckla en förskola som kan förundra barnen och påverka samhället. Jag tänker vi har glömt känslan av mening i att göra något för någon annan utifrån dennes behov. Att vi tappat bort lyssnandet gentemot våra medmänniskor, vore de unga, gamla, friska eller sjuka. Vi är så instyrda på att lösa problem utifrån logik att vi glömmer mer och mer att tona in den andres behov och önskningar. Hade vi bara kunnat stanna upp och mötas lite mer, se vad det vi gör för varandra betyder och agera mer utifrån att sätta oss själva pt didan en stund så är jag säker på att världen hade blivit mjukare och mer empatisk. Omsorg för någon annan kan aldrig vara att få den att känna sig beroende utan måste vara ett ömsesidigt utbyte av relation. För att nå dit behöver vi också nå in i oss själva. ❤️

      Gilla

      1. Margaretha Liljequist profilbild
        Margaretha Liljequist

        Tack för svar! ♥️
        Kan inte låta bli att engagera mig! Har en egen liten samling med material i garderoben att ta fram vid behov när små människor är på besök. Då får jag vara iakttagare och ibland får jag vara med😅 Barnen rusar in och gör olika val för de vet vad som finns i garderoben😃
        Det är ett viktigt arbete du gör att förtydliga en första sten och grundtänk i arbetet i förskolan! Att det sedan blir variationer är naturligt och spännande. Tror att det kan vara vara till hjälp och blir som en manual för utbildning. Start 1 sas! Skapar trygghet för pedagogen i
        Diskutera yrkesrollen om varför vi är där är förstås kanske det allra viktigaste men metoder och pedagogik är ju lika viktigt, ett verktyg,
        Tror på de val du valt att förtydliga som tema, projekt process mot mål är grunden! Just i processen tycker jag är otroligt att följa för den leder egentligen till allt lärande i olika värdefulla variationer ex. om man har sagan som tema får barn massor av lärandesituationer i processen mot mål! I dokumentationen har man fått med hela läroplan.
        Haha pust slutar nu! Tänker inte krångla in mig mer! Mvh Margaretha🌹

        Gillad av 1 person

  2. anna bensby profilbild
    anna bensby

    Bästa och fina Linda, så underbart, klokt, tänkvärt det du beskriver här och hur du bjuder till reflektion tillsammans med andra för att se, få fler sätt att tänka och göra. Din fråga ”Varför är du där du är och vad har du med mig”? Det är en viktig fråga för ibland kanske vi inte reflekterar utan bara ”kör på” i vår yrkesroll. Det finns idag mycket input i media av både fb och olika instagramkonton där det finns trix och tips ideer, vilket är bra. MEN att i dessa trix och tips ideer, förslag också arbeta med sig själv sin egen tanke, tänka själv i relation till det jag läser, ser, vilka frågor väcks hos mig i det, hur jag gör, hur skulle detta kunna bli hos mig/oss?

    Som svar på din fråga ”Varför är jag där jag är vad har jag med mig”? Jag tror att till vis del har jag liksom du fast ej i någon utbildnings form men likväl haft dans, musik, teater genom mitt liv. Under förskollärutbildningen satte det hela fart i att förstå vad är det jag har med mig som jag inte satt ord på utan bara haft det i min kropp, sätta samman teori och praktik. I förskollärare utbildning hade jag pedagogiklärare Åke Björck. I en av våra litteratur uppgifter kring olika teoretiker skulle vi till varje kapitel ställa två frågor. Jag minns hur jag tyckte det var konstigt och svårt att vi skulle ställa frågor till boken. Min tanke då; Är inte det sant det som står i boken? För en tid sedan städa jag på vinden, fann en påse med olika material från min utbildning och där låg ”denna uppgift och var daterad 1996″.
    Så vad ville Åke med oss studenter? Jo, tänk själv, var frågande, undrande, är detta sant eller inte, säger vem, varför då etc.

    Med denna grund att vara nyfiken, undrande, sökande, reflekterande började jag liksom du i Kärra Rödbo. När jag kom till Kärra Rödbo fanns projektet ” 7 intelligenser och 100 språk” med ledning av Åke Björck, Tarja Häikiö GU. (Howard Garders teorier om 7 intelligenser och Reggio Emila 100 språk). I projektet fick vi olika kulturarbetare till oss i våra verksamheter, ett samarbete mellan teori och praktik. Efter projektet fortsatte verksamheterna att vidareutvecklas med nätverkande för reflekterande, delande och samarbetande.

    Min tid under utbildningen och tiden i Kärra Rödbo med vår rektor, alla kollegor, pedagogista, ateljerista har gett mig mycket och jag hade inte varit där jag är idag utan den utvecklingsresan som vi gjorde tillsammans. MEN med det sagt, har det varit tufft, jag har fått JOBBA MED MIG SJÄLV, ingen kvick fix här inte. Det har varit en gedigen reflektion med mig själv och tillsammans med andra. Ett arbete där vi har tillåtit oss att få vara frågande för att förstå, vilja veta mera. En nyfikenhet inför varandra, ett lyssnande för förståelse för vad jag/du vi menar vill förstå tillsammans.

    Under tiden i Kärra hade vi också samarbete med Italien, Bassa Reggiana. Här minns jag första besöket ca 2001 där pedagogiska koordinatiator Pina Toremelini sa ( Innan Cristian Fabbi tog över hennes roll) frågade oss: Varför har ni blåa flaskor i fönstren? Är det de ”blåaflaskornas pedagogik?” HMMM. varför hade vi det? Hade vi bara härmat, tagit inspiration av Italien men inte förstått, inte reflekterat hur det kommer sig att de valt att ha det i sina sammanhang och varför valde vi det?

    Åke sa en gång till mig: ” Jag kan bara leda hästarna till vattnet men de måste dricka själva”. OJ vad jag har druckit för att kunna vara där jag är idag.

    Kanske allt handlar om nyfikenhet, vara frågande för att förstå människan och leva livet tillsammans.

    oj,oj nu blev det mycket för dig att läsa, men jag tror du förstår mig.

    Gillad av 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: