Idag inleder jag en serie blogginlägg som handlar om min syn på vad som brukar kallas ett projekterande arbetssätt (progettazione). Detta arbetssätt hänger nära samman med användandet av pedagogisk dokumentation och har sitt ursprung i Reggio Emilia och den pedagogik och utbildningsfilosofi som utvecklats där sen efter andra världskriget. Om du inte känner till bakgrunden så läs mer om detta hos Reggio Emilia institutet . Projekterande arbetssätt och pedagogisk dokumentation har som begrepp och metod omformats och tolkats i svensk kontext i över 40år. Detta betyder att förskolor och pedagoger som säger sig arbeta med ett projekterande arbetssätt har gjort mängder av olika tolkningar så det är mycket svårt att säga att det är ett sätt att arbeta. Det finns snarare många olika sätt som är inspirerade av Reggio Emilia och/eller andra förskolor som arbetar med projekterande arbetssätt.

Det som lockade mig med det projekterande arbetssättet var likheten med de konstnärliga processerna som jag arbetat i förut. Jag tyckte om öppenheten, transparensen i processen, metoden av att göra de samlade tankarna, idéerna, frågorna och upptäckandet synliga samt förhandlandet mellan barnen och pedagogerna i styrningen av projekten. Jag tyckte om tanken att vi utforskar tillsammans med våra olika erfarenheter, går i dialog och bygger demokratiska sammanhang.

Sen jag lade ut inlägget om att jag skulle skriva om hur vi leder projekt så har jag fått många spännande och viktiga frågor och reflektioner av er vilka jag kommer försöka bearbeta i de kommande inläggen. Min första tanke utifrån inlägget får jag skjuta på lite och dela upp innehållet i flera inlägg. Fortsätt gärna kommentera under tiden så håller vi processen levande.

Det första att tänka på när vi ger oss in i dessa reflektioner tillsammans är att det inte finns ett sätt att tänka och göra som är rätt utan många olika sätt som också måste förändras och utvecklas över tid. Det andra är att alla begrepp, verktyg och metoder är val som tolkats, definierats och arbetats fram i en viss kontext och förför alltid är kopplad till den vilket leder oss till den tredje tanken: När ni läser det här fundera på vad det betyder för er. Hur gör ni? Vad behöver just ni? Vad är er historia? Vart vill ni framåt? Inte förrän ni tar tag i dessa frågor kan ni på riktigt arbeta fram ett sätt att arbeta som passar er.

Jag tänker först berätta om hur min bakgrund och mina erfarenheter har format mitt sätt att göra ett projekterande arbetssätt. Det jag har varit med om påverkar min blick och mitt görande. För det första har jag en bakgrund som skådespelare och teaterpedagog och har därför ett konstnärligt perspektiv med mig in i arbetet i förskolan. Vad betyder det då? Jo, jag har själv deltagit i och lett grupper i konstnärliga processer i ca fem år innan jag utbildade mig till lärare. I dans, musik och teater som varit mina konstnärliga ingångar hänger allt på gruppens möjlighet att arbete tillsammans. Yrket är mycket utlämnande eftersom du använder din egen kropp, din föreställningsförmåga och din gestaltningsförmåga för att skapa. Tilliten, öppenheten och sårbarheten mellan de som arbetar tillsammans är mycket viktiga byggstenar för att nå resultat. I processen av en föreställning är det en gemensam bild av ett händelseförlopp som ska gestaltas. I den processen utforskas platsen, karaktärerna, kostymerna, rekvisitan, ljuset, ljudet och allt därtill för att nå en gemensam berättelse som sedan delas med andra. Att utforska på dessa sätt har varit en stor del av mitt liv. Det jag förstått under årens lopp är att mycket av det jag tar för självklart är långt ifrån vad andra som arbetar med utbildning tänker ens skulle vara möjligt (absolut inte alla men många). Min övertygelse är dock att i ett arbete som vårt- att skapa utbildning i förskolan med leken som grund- har vi mycket att hämta i de konstnärliga utforskanden. Både när det gäller i mötet med barnen och i samarbetet mellan oss vuxna. Jag tänker att vi överlag behöver förändra vår tanke om utbildning som något att bara överföra utan istället som konsten gör, presentera frågor att undersöka tillsammans. För att ha ett sådant ledarskap som lärare är det lätt att tro att en ska backa ur bilden och försvinna helt men här krävs det ett ännu tydligare, mer ansvarstagande och framförallt empatiskt ledarskap som jag tror till stor del bottnar i hur trygg du är i dig själv som människa. Därför blir resan just du gjort viktig. Vad har du med dig in i arbetet? Hur kan du leda dessa processer på ett betydelsefullt sätt?

Jag började nosa på ett projekterande arbetssätt utifrån Reggio Emilias inspiration runt 2007 när jag började arbeta som förskollärare i Kärra i norra Göteborg. Kärra hade varit i dialog med Reggio Emilia och Bassa Reggiana i flera år och börjat bygga sin förståelse av en organisation som ville skapa förutsättningar för ett projekterande arbetssätt. Jag hade turen att direkt få en rektor som hade lång erfarenhet och som byggde en kultur av dialog, reflektion, delande och öppenhet som jag tänker är viktiga grundpelare för att kunna driva ett projekterande arbetssätt. Vi hade från start även en pedagogista som handledde arbetet med den pedagogiska dokumentationen och en ateljerista som skapade förutsättningar för oss att använda oss av de 100 språken. Vi arbetade även mycket och intensivt med pedagogisk miljö och utforskade miljön som den tredje pedagogen. Det var intensiva och lärorika år där flera viktiga utgångspunkter för ett projekterande arbetssätt landade in hos mig. Dessa tog jag särskilt med mig från arbetet i Kärra:

– Betydelsen av ett gemensamt tema över förskolorna.

– Vikten av en gemensam dokumentationsvägg på avdelningen.

– Nödvändigheten i att ha morgonmöten/samling med barnen varje dag.

– Känslan av ett gemensamt ansvarstagande och delande av praktiken genom reflektion och dialog.

Många viktiga delar för att kunna arbeta och utvecklas tillsammans. När jag lämnade Kärra för en torgpedagogtjänst i Partille mötte jag ett sammanhang där jag lärde mig mycket om betydelsen av att hänge sig i projektfrågan och låta miljö och material följa med i utforskandet. Vi arbetade länge och intensivt med en och samma fråga i vår barngrupp: Hur blir vi när det låter? Efter sex månaders arbete när vi tittade tillbaka på processen ställde min kollega frågan Kan man dansa demokrati? efter det vi fått syn på i arbetet med barnen. Det var processer som barn, familjer och pedagoger blev uppslukade av och delaktiga i. De gav tydliga resultat i barngruppens samarbete och i vårt demokratiska ledarskap. Från Partille tog jag med mig:

– Modet att hålla i en fråga, gå djupt och erbjuda olika ingångar.

– Betydelsen av tillgången till rådokumentation (dokumentation som inte bearbetats)- skisser, teckningar, post-it-lappar, saker, artiklar, mindmaps på dokumentationsväggen. En blandning av barnens, våra och inspiration utifrån.

– Vikten av ett intresserat och engagerat arbetslag som på riktigt tycker att det är roligt, intressant och lustfyllt att undersöka tillsammans med barnen och varandra.

– Lusten i att låta projektet uppta allt prat, alla tankar, alla kopplingar och kraften det ger alla som är med.

– Kraften i att familjerna blir delaktiga på riktigt!

Efter arbetet i Partille återvände jag till Göteborg och Norra Hisingen. Denna gång för att starta upp det kreativa återbruket REturen. Här stärktes mina ingångar för material och miljö som meningsbärare i projektarbetet. Här hämtade jag också betydelsen av kopplingen till samhället då vi arbetade nära företagen som skänkte material till oss, de olika kommunala platserna som bibliotek, fritidsgårdar och föreningslivet. Jag tog särskilt med mig

-Kraften i en gemensam mötesplats för att samla de gemensamma resurser som finns.

– Känslan av samarbete över en stadsdel, olika yrkeskategorier som har olika kompetenser och genererar varandra.

– Betydelsen av övergripande nätverk för att dela tankar och idéer och hjälpas åt.

Efter REturen blev det en sväng in på Göteborgs universitet som lärare på förskollärarutbildningen. Jag arbetade på HDK där jag mötte lärare som brann för bildämnet och var själva aktiva konstnärer och forskare. I mötet med dessa var tiden på HDK väldigt utvecklande och intressant. I mötet med förskollärarutbildningen var den inte det. Det var också det senare som fick mig att lämna. Det är svårt att arbeta heltid på en utbildning där en inte delar tanken om den pedagogiska ledningen. Men. Jag tog med mig många viktiga delar från min tid på HDK som påverkat hur jag ser på ett projekterande arbetssätt

– Mötet med Art based education genom mina kollegor som introducerade mig för pedagogikprofessor Gert Biesta

– Utforskandet mellan process-produkt

– Betydelsen av skissande och lekande med materialen

– Förståelsen för hierarkiernas påverkan på utrymmet för konstnärliga processer i utbildning.

– Kampen mellan materialkunskap och processkunskap.

Efter universitetet började jag arbeta som ateljerista i Floda förskolor. Det är där jag nu binder ihop mina erfarenheter och lär mig nya i mötet med kloka och kunniga kollegor. Det är från den utgångspunkten jag kommer skriva. Det är där jag är just nu men jag har också alla de erfarenheter jag skrivit om här med mig. Viktiga möten med sammanhang som förändrat mig och som jag förändrat. Med detta som utgångspunkt blir mina första frågor jag till dig

Varför är du där du är och
vad har du med dig?

Varför är du intresserad av ett projekterande arbetssätt?