Att själva undersöka de material vi ger till barnen ger oss större förståelse för vilka material vi behöver eller kan använda vid olika tillfällen. Min absoluta uppfattning är att vi behöver vara mer med materialen, ha dem i händer och kropp under våra reflektioner, analyser och planeringar. Göra och undersöka mer tillsammans med barnen och också på egen hand och med våra kollegor. Vi behöver både bokstavligen och bildligt greppa materialen. De är våra arbetsredskap och har alla sitt unika språk och uttryck för barnen och oss att undersöka och synliggöra världen och oss själva igenom. Det behöver inte betyda att vi behöver älska eller ens gilla alla material, vi kommer alltid ha våra favoriter precis som barnen men vi behöver kunna erbjuda olika så barnen får tillgång och möjlighet att göra sina erfarenheter och sina val.
Detta året gör vi en fördjupning kring pedagogernas eget utforskande av/med materialen. Det är en fortsättning på det arbete som startade för två år sedan som började med att titta på vilka material vi erbjöd barnen på våra förskolor, samla material som var över och ta med till Tredje Rummet och genom workshop där tillsammans med barnen börja undersöka dem på andra sätt än vad vi var vana vid: Hur känns/luktar/ser de ut? Vad kommer de ifrån? Vad är de gjorda av? Vad kan vi ha dem till? Detta sätt att se på materialen har gjort oss mer uppmärksamma på materialens kvaliteter och fört oss alla närmre dem. Vi har också omvärderat vad ett material i förskolan kan vara. Lagt till mer/fler svagt kodade material (som kan användas på många olika sätt). Detta sätt att närma sig material fördjupas nu för pedagogerna genom materiell dogma (Hege Hansson), att arbeta med ett material i taget och okonventionell användning.
“Men om vi utforskar, undersöker och experimenterar med pappret, och använder det på okonventionella sätt, tar vi bort papprets anonymitet och gör det till subjekt. Vi går alltså bortom den stereotypa idén om materialet- och användningen av det- och ger det en ny identitet.” Ur Att ge FORM åt förskolans innehåll av Hege Hansson
Workshopen vi har fokuserat på har tre olika delar:
TRANSFORMERA eller SAMLA
Här får vi transformera, förvandla materialet på så många olika sätt som vi kan komma på, härma varandra, kombinera olika sätt osv. Ibland får deltagarna ett särskilt sätt att transformera på som tex klippa, vika eller riva.
Om vi inte vill eller kan transformera materialet räcker det med att samla bitar/delar som vi senare vill använda. När vi gör urval så måste vi titta nära och fundera på vad vi ska använda oss av, vad som tilltalar oss och varför eller kanske väljer vi något som stör oss bara för att det gör det?
KONSTRUERA
Tillsammans, i par eller enskilt konstruerar vi med de delar vi transformerat eller samlat. Ibland efter en särskild uppgift som att gestalta (göra synligt) demokrati, samarbete, ensamhet eller vad det nu kan vara. Ibland är vi tysta, ibland i dialog med varandra…
REFLEKTERA
Efter gestaltningen reflekterar vi tillsammans över det vi gjort. Under en workshop med konstpedagogen Jan von Boeckel ( https://janvanboeckel.wordpress.com/ ) fick jag tag på tre reflektionsfrågor som blivit värdefulla för oss.
Hur kändes det? (Vad kände jag?)
Startar i den egna upplevelsen av mötet med materialet och situationen. Vad hände i mig? Hur kändes det?
Vad ser jag? (Vad såg jag?)
Riktar fokus på de spår av arbete vi har framför oss? Vad kan vi se där? Vad har hänt? Om vi har arbetat med något som inte ger synliga/kvarvarande spår (t.ex. rörelse, ljud) så vad såg jag när vi var i arbete?
Varför gör vi det här?
Vad gör det med oss som människor, som lärare? Vad kan vi förstå om oss själva? Hur kan det påverka vårt arbete med barnen, kollegor, vårdnadshavare…?
Tidsmässigt har vi oftast arbetar i 1,5h med 30min för varje moment: Transformera/Konstruera och Reflektera.
I workshop har vi pratat mycket om prestation. Hur vi kan få kramp genom år av pålagor som tvingat oss prestera och oftast lämnat oss önskande att vi kunnat vara ”mer kreativa”, sett materialet på andra sätt, sagt kloka saker vid reflektionen. Vi har tillsammans försökt hjälpa oss själva och varandra att bryta detta och bara göra, tänka och säga det som kommer utan att värdera.
Genom att uppmuntra härmande, långsamhet och fokus har vi försökt släppa prestationen. Vi försöker också jobba med att våga trycka lite på det motstånd som kan uppkomma. När du står och river papper i 30 min kommer förr eller senare (kanske) ett motstånd där du känner att du inte kan göra på flera sätt. Att trycka sig själv genom dessa motstånd handlar om att våga fokusera mer på materialet och dess möjligheter, gå närmare och våga sig utanför det område en brukar hänga i. Kan en göra såhär? Vi frågar varandra: Vad får jag lov att göra?
I både utforskandet av materialet och vid reflektionerna efteråt får vi tillsammans syn på olika sätt att göra och tänka. På våra likheter och olikheter och på så sätt också en erfarenhet av hur det kan vara. Ibland blir det lite läskigare, som när en av pedagogerna i en grupp på tolv byggde och gjorde på helt andra sätt än de andra. Pedagogen funderade modigt efteråt i reflektionen:
”Ingen annan har gjort som jag. Alla andra byggde smått och på bordet. Jag tog de största sakerna jag kunde hitta och byggde på golvet. När jag tittar på detta tänker jag oj! Är jag så här (pekar på sitt bygge) och alla andra så här (pekar mot resten av gruppens byggen) vad gör det med hur vi förstår saker tillsammans och tänker i erbjudanden till barnen?”
Det fanns givetvis många saker som påverkade just den här situationen; att vi förut byggt på borden, att var och en skulle göra sitt eget bygge, att vi pratat om att härma, att pedagogen förut uttryckt att hen ville bygga stort och jag uppmuntrat det men det var också en intressant ingång att reflektera kring. Det öppnade upp för hur vi kunde eller inte kunde förstå varandra och hur vi då behövde bli uppmärksamma på det. Hur vi kunde förstå barnens sätt att göra och bredda våra erbjudanden. Vad är norm i vårt sätt att göra och vilka får plats där?
Ibland behöver vi bara göra för görandets skull, att motionera våra sinnen i mötet med materialet. För mig är det estetikens kärna, att öva våra sinnen i att förnimma på olika sätt. Ordet estetik kommer just från grekiskans aistheties som betyder förmågan att uppfatta sinnesintryck. Att bli mer medvetna. Mer uppmärksamma. Koppla på där vi förut har kopplat bort. Det gör oss mer närvarande och är en kvalitet i vårt uppdrag som pedagoger som inte nog kan understrykas. Min absouluta favoritbok här som också har inspirerat mig i formandet av workshop och andra övningar vi gör i vårt utvecklignsarbete är Keri Smiths ”How to be an explorer of the world”. Om du vill bli inspirerad, göra med kollegor eller göra själv är den en guide för dig.
Efter workshoparna har vi gjort på olika sätt med materialen och konstruktionerna. Ibland har vi samlat ihop och sorterat tillbaka, ibland har vi tagit med oss materialet tillbaka till barnen ibland har vi lämnat det vi gjort för nästa grupp barn eller vuxna att möta. Materialen har vandrat vidare och fått påverka andras görande. Vi har byggt nytt, byggt om, lagt till. Detta är en handling som har kommit ur vårt ställningstagande för ekonomisk och ekologisk hållbarhet och det har också påverkat vår sociala hållbarhet. Det har delat idéer och tankar genom materialet mellan grupper. Det kan ha varit en grupp barn som lämnat en konstruktion till en grupp rektorer, en grupp pedagoger från en förskoleenhet som lämnat till en annan förskoleenhet, en barngrupp som lämnat till en annan barngrupp. Hur går trådar mellan människorna som besöker Tredje Rummet? För oss har materialet varit en viktigt sammankopplare, och kommer bli ännu viktigare om vi fortsätter på dessa sätt.
Pedagogiska Kullerbyttan 
Kommentera