När materialet får bestämma

Idag kom en förskolegrupp till Tredje Rummet som hade en massa små glasburkar med lock, barnmatsburkar, som de ville bidra med. Burkarna låg i tre platspåsar men jag hörde att det var glas de hade med före de berättade och plockade fram. Jag vet aldrig vad barngrupperna har med för material, det är en del av grejen att låta materialet och barnens handlingar bestämma vad workshoppen ska ha för idéer och fokus. Det är lite läskigt varje gång för man har som pedagog inte särskilt mycket kontroll. Man måste lita till barnen och materialet och sin egen förmåga att plocka upp idéer och tankar i stunden. Idag kände jag mig lite trött, som man kan göra ibland. När jag förstod att det var glas barnen hade med så började jag tveka. Vad skulle vi göra med dem? Vi hade ju haft mycket fokus  på att bygga med materialet och jag kunde inte riktigt tänka hur vi skulle göra det med burkarna. Som jag brukade så bad jag barnen ta upp materialet ur kassarna och ställa ut dem på golvet på två stora vita kartongark.

När de gjorde detta uppstod ljud. Det klingade i bukarna, ploppade av locken, lät stumt mellan burkarna och golvet. Direkt uppmärksammande jag ljudet. Jag sa det till en av lärarna, Hör du? Vilka ljud som blir av barnens upplockande? Jag bad barnen ta två lock var i händerna, lägga dem på handflatorna och sätta tummarna mitt på. Tryck på locket, sa jag till dem och de började göra ljud. Det smattrade  i hela lokalen. Barnen log. Vad låter det som, frågade jag efter en stund och fick tusen svar: fåglar, någon som pickar, en hackspett, en fors, vattendroppar, hagel, pruttar, bubblor….Vi lade ner locken efter en stunds ljudskapande (jag vill inte säga spelande för det var inte det det var). Jag bad barnen ta varsin burk. Varje barn fick en penna av mig. Sen fick de prova att göra ljud med den på burken. De provade på olika sätt och vi uppmärksammade de olika idéerna som kom och provade varandras.(Nu i efterhand tänker jag att jag inte hade behövt ta fram pennorna direkt utan först gjort ljud med burkar golc och händer vilket hade varit spännande och sedan tillfört ett redskap). Efter en stund provade vi också att sjunga till ljuden. Vi sjöng ”Björnen sover” enligt en önskan från ett barn. Det funkade bra och blev något annat när vi hade en melodi och en takt att förhålla vårt ljudskapande till.

Efter att vi skapat ljud så sorterade barnen både burkarna och locken. Burkarna i olika storlekar. Först sa de att det fanns två storlekar, små och stora sen upptäckte de att det fanns en ”mellanstorlek” så de fick göra en grupp till. De sorterade öven locken i färg.

Därefter var det dags att rita och berätta vilka som lämnat materialet och vad det hade kommit ifrån samt bygga med det. Vi delade gruppen i två. De som byggde började genast. De hade idéer om hur man kunde göra och vi fotade av deras byggen för att dela dessa idéer med andra barn.

Efter en stund tillförde jag pappersremsor och när barnen byggt en stund små svarta och röda stenar samt de glasburkar, flaskor och vaser jag hade nere på Tredje Rummet. Att tillföra lite i taget är en strategi för att få barn att fortsätta och utveckla sin konstruktion, men det gäller att veta när man ska erbjuda mer. Vågar man hålla ut en stund hittar materialet och barnen nya vägar och sen kan man lägga till när man märker att det klingar av.

Det är lika spännande varje gång att hänge sig åt materialet och barnens idéer om det. Det är också roligt att lägga sig i, problematisera och tillföra för att se vad som händer här näst. Alla utmaningar, både materialets, de andra barnens eller vi vuxnas, ger nya utforskanden och vidgar barnens och våran förståelse för materialen. Vi ser material på nya sätt, vi utmanar oss att titta nära, stanna upp och tänka, pröva och göra andra saker som vi inte brukar göra.

Vilka material har överraskat dig?