”Vi bär varandras trassel…”

Idag har jag haft en finfin studiedag på vår enhet då jag fått ta del av några av mina kollegors utvecklingsarbeten genom aktionsforskning. Jag imponeras av deras mod att våga se på sig själva och det de gör i ett kritiskt granskande. Vi som arbetar med utbildning måste älska förändring och vara människor som är villiga att utvecklas. Förändring är dock inte alltid så lätt eller smärtfritt. Den skaver och oroar och gör oss förvirrade och i ett sammanhang fyllt av relationer ger det oss än mer att förhålla oss till än våra egna känslor och tankar. Det vi lagt på bordet är en sak, det osynliga vi bär med oss en annan. Allt påverkar hur vi kan utvecklas och hur vi kan möta andra. Att växa och utvecklas tillsammans kräver mod att kasta sig ut inte bara för sig själv utan även framför andra.

Varför måste vi göra det? Varför måste vi ta hand om vår egen utveckling och skava den med andras? Jo, för vi möter barn varje dag som kommer utmana våra föreställningar, leda oss vidare och sätta nya gränser. Min kollega Catarina som är specialpedagog höll ett mycket fint och tänkvärt tal idag som jag inte kan återge röttvist men försöker ge er grundtanken från. Med grund i allas lika rättigheter och möjligheter utgick hon ifrån en sommarängs alla blommor och frågade oss hur intressant det hade varit om det bara fanns blåklint. Ska alla vara blåklint? Hur skulle det kännas för en rabarber att kliva in ett sammanhang där alla förväntades vara eller bli blåklint? Nej, sa Catarina, för att skapa något riktigt intressant och välkomnande behöver vi mångfalden av uttryck som endast en riktigt stor och innehållsrik sommarbukett kan ge oss. Där finns blåklint, hundkex, pioner, daggkåpa och tusen andra som med alla sina uttryck är bäst på att vara just de de är. Där får alla plats, de har sina olika uttryck som förstärker varandra. Till hösten är alla våra barngrupper sommarbuketter avslutade Catarina.

Jag höll i dagens sista aktion då vi knöt in alla oss i en och samma tråd. Vi snurrade den ett varv kring vår handled och skickade nystanet vidare till nästa kollega. Samtidigt läste jag ur Cirkus Cirkörs bok ”Inuti ett cirkushjärta” om krockar och okonventionella möten, om friktion och gnistor, som inte kan kontrolleras men som kan framkalla möjligheter som når längre och djupare än raka vägar med likasinnade. Intrasslade i varandra stod vi där och funderade på oss själva och vårt sammanhang. Efter en stund klippte vi våra band och våra trådar fick sedan sitta kvar på våra handleder som ett minne att ta med av oss tillsammans. Vi bär varandras trassel vare sig vi vill eller inte….men vi bär också varandras möjligheter.

”När man arbetar med andra bär man inte bara sitt eget trassel utan även andras. Allt har en förmåga att fördubblas, förvirring blir dubbel förvirring. Man konfronteras med sig själv och sina föreställningar. Det man anser vara styrka visar sig plötsligt inte vara styrkan och det man tror är svaghet inte nödvändigtvis svaghet. Ur alla olikheter som skaver mot varandra format sig långsamt ett gemensamt uttryck som är något annat, vi skulle vilka säga något mer”

ur Inuti ett Cirkushjärta av Cirkus Cirkör