För er som missat det så har jag nu en sex veckor gammal bebis här hemma. Livet går lite upp och ner när vi försöker förstå varandra och han försöker hitta sin plats i vår familj och vi försöker ge honom en. Ibland skriker han, ibland gnäller han, han lär inte bara känna oss utan också omvärlden och sin egen kropp i den. Det är mycket jobb och en utveckling med enorm kraft och hastighet. Av en vän fick jag ett tips om en app som kunde hålla koll på hans utvecklingssprång, ja de tar sådana bebisar- utvecklingssprång. För att vara mer exakt hela tio stycken under det första året som är forskade på och identifierade. Under dessa utvecklingssprång händer olika saker, världen förändras drastiskt för vår bebis och när det händer blir han extra känslig. Han blir gnällig och ledsen och behöver vår närhet och stöd står det i appen. Efter varje utvecklingssprång finns en liten period av solsken då bebisen lärt sig något nytt och tar sin an världen med ny kraft men snart lurar nästa språng och det hela börjar om igen. Gah! Hopplöst kan man ju tänka. Han är alltså till större delen i utvecklingssprång och väldigt lite får vi alla njuta av hans nyvunna självkänsla.
Jag stannar upp och fnissar lite, för min skadade hjärna kan inte låta bli att koppla detta till mitt dagliga arbete där jag ständigt är nära människor, små och stora, som befinner sig i utvecklingssprång, inklusive mig själv. Jag funderar på hur vi alla reagerar på osäkerheten som bor i utveckling och i vårt möte med vår nya situation.
Någonstans önskar jag också att jag hade en app för mig själv och för andra som jag arbetar med så jag kunde förutse och backa upp när kinkigheten kommer.
Skämt å sido så har jag under min yrkesverksamhet börjat identifierat i vilka processer människor hamnar när man puttar ut dem i osäkerhet (det finns också otaliga böcker skrivna om detta). Det började redan under min teaterutbildning 2000. Då var det jag själv som var utsatt för stora utvecklingssprång med ganska så brutala metoder från mina lärare som jag snart förstod hade koll på det där om vad som behövde göras för att skapa obalans och sedan hitta möjlig utveckling hos var och en av eleverna men också hos gruppen som helhet. Jag kunde inte begripa hur de kunde vara så okänsliga och ge oss uppgifter som var så galet svåra så vi bara ville gråta. Förutom att de gjorde det så bedömde de också våra insatser högljutt och kritiskt när vi väl ramlade in på scen efter mycket slit och övning. De frågade oss hur vi tänkte, varför vi gjort de val vi gjort, varför vi inte gjort så här istället och vi stod ibland och mumlade ner i golvet och andra gånger och halvskrek på dem och varandra i försvar.
När vi kom upp i andra året så skulle vi regissera de elever som gick i första året. Vi skulle nu, efter ett år i utbildningen, ta med dem i en process av att sätta upp en teaterföreställning. Det blev såklart kaos igen. Ettorna skrek på oss att vi inte fattade vad vi gjorde, att vi inte gjorde rätt, att de inte kunde kunde göra så som vi sagt att de skulle. På något sätt kom vi ändå ut på andra sidan med en föreställning. Tredje året lutade vi oss tillbaka och gjorde egna föreställningar i monolog och tittade förnöjsamt på tvåorna som fick dras med ettornas frustration. En av de eleverna jag hade haft i min grupp året innan som varit en av de största kritikerna mot vårt sätt att arbeta hörde jag nu säga exakt samma sak till sen grupp ettor som jag sagt till dem; Vi kan inte veta allt i förväg, vi måste vänta in för att se vilka vägar vi ska ta. Jag vet att det känns läskigt och jag kände precis samma när jag var i er situation. Vi måste lita till processen och låta övning och tid vara en del som får påverka den. Det är just det som är det trixiga, man kan inte gå igenom en utvecklingssprång åt en annan människa, den måste själv ta sig igenom. Man kan bara dela sin erfarenhet av att utveckling är svårt och att man måste jobba hårt men resten måste personen ifråga gå igenom. Man får också som ledare av utvecklingsprocesser vara beredd på en del utfall från deltagarna eftersom osäkerheten och obalansen ju måste riktas någonstans. Kan man hitta någon att bråka med om det är det en mycket skön avlastning. Nu behöver inte allt utvecklingsarbete i förskolan vara lika stormigt som en kreativ konstnärlig process med efterpubertala ungdomar men det ska ändå uppmärksammas att utveckling inte alltid är ett särskilt roligt arbete. Det är hårt och jobbigt, utmanande och gör en ofta osäker på sig själv. De flesta människor vill inte utvecklas alltför mycket, det är mycket bekvämare att göra så som man kan och har gjort. Problemet är när vi arbetar med utbildning, då måste vi utvecklas, utbildning är liksom en rörelse framåt. Om vi ska leda den måste vi också vara i rörelse. Alla arbeten kräver inte lika mycket utveckling av de som utför dem, läraryrket är tyvärr (?!) inte ett av dem.
Det var skrämmande att möta våra teaterlärare under det där första året. De pressade på och krävde ansvar från oss. De visste precis vilka knappar de skulle trycka på för att få oss ur balans. Att komma ur balans var nödvändigt för att nå utveckling och det visste de. Deras lugn i arbetet var ibland en hel del irriterande. Hur kunde de vara så lugna?
Nu så en sådär 18 år senare känner jag igen deras lugn när kaos rådde hos oss som arbetade med dem. Man kan bara bli trygg i en process när man gått igenom ett antal och börjar kunna identifiera de olika faser man hamnar i. Då finns möjligheten att ta ett steg tillbaka och tänka aha, nu känner jag såhär, då befinner jag mig här….detta är min kinkiga period. Även om någon annan säger det till en så kan man kanske inte se det just då. Man behöver själv bli medveten om hur man reagerar. Man behöver själv förstå vad man kan göra åt det.
Vad gör jag för att hjälpa mig själv att inte förstora mina kinkiga perioder? Var hittar jag det stöd jag behöver och hur kommunicerar jag det? Hur identifierar jag och stöttar mina kollegor i kinkiga perioder? Hur hittar vi möjligheter att inte gå ner oss utan skapa driv i osäkerheten?
Om vi kan börja arbeta mer tillsammans och våga stötta varandra med positiva ingångar när det tar emot tror jag vi har så mycket vunnet (eller jag vet det för jag har arbetat i sådana arbetslag). Vår inställning till arbetet och vårt uppdrag är starkt kopplad till hur vi mår, hur det funkar i vårt arbetslag och vad vi då kan utföra för arbete.
Själv väntar jag nu på min sons första utvecklingssprång här hemma. Appen gav mig en notis imorse som sa att han var på väg in…ja vi får väl se. Tyvärr har det ju inte kommit någon app än för oss vuxna än när det gäller våra kinkiga perioder så vi får helt enkelt hitta andra lösningar. Vilka är dina bästa?
Pedagogiska Kullerbyttan 
Kommentera